Att dressera en kvinna, del 3

Omröstning: 5.0/10 (2 röster lagda)

Telefonen ringde, det var Ann-Sofie. Det hade nu gĂ„tt flera veckor sedan vi trĂ€ffats och jag hade inte hört ett ljud ifrĂ„n henne pĂ„ hela tiden. Innan hon Ă„kt hem hade hon sagt att vi kanske inte kunde trĂ€ffas mer. Hon var gift och mĂ„ste satsa pĂ„ sin man och sitt arbete i Östersund, det var dĂ€r hon hade sitt nya liv.
- Jag kommer ner till Stockholm om tvÄ veckor, kan vi trÀffas?, frÄgade hon. Jag ska ner i jobbet och tÀnkte stanna över helgen.
- Jag vet inte, drog jag lite medvetet pÄ det.
- Jag har saknat dig, försökte hon.
- Du vet vad en trÀff med mig innebÀr. NÀr allt kommer omkring kanske det inte Àr nÄgon bra ide att fortsÀtta med det.
- Det Àr just det, sade hon lite trevande efter en paus.
- VadÄ?
- Äh jag vet inte, sa hon. Och det uppstod en ny paus.
- Om du vill trÀffa mig sÄ fÄr du först skriva ett brev och förklara dig.
Hon skulle tÀnka pÄ saken hade hon lovat innan vi avslutade samtalet. Vad det var i hennes jobb som förde henne ner till Stockholm hade vi inte berört. Jag visste heller inte mycket om vad hon arbetade med nuförtiden.
NĂ„gra dagar senare lĂ„g det ett brev pĂ„ hallgolvet nĂ€r jag kom hem frĂ„n arbetet pĂ„ kvĂ€llen. Ann-Sofie hade skrivit ett lĂ„ngt brev pĂ„ flera sidor dĂ€r hon beskrev sitt missnöje med Östersund och sitt liv dĂ€r. Deras förhĂ„llande fungerade inget vidare och hon skrev att de redan mer eller mindre hade bestĂ€mt sig för att skiljas. Hon hade alla sina bekanta i Stockholm och hon hade egentligen bara flyttat till Östersund för att hennes sambo, och numera man, hade fĂ„tt arbete dĂ€r. Hon skrev att hon saknade mig och att hon alltid tyckt vĂ€ldigt mycket om mig.
Hon avslutade med att skriva att hon funderat en hel del pÄ det vi gjort de senaste gÄngerna vi trÀffats och det vÀrsta var, skrev hon, att hon inte kunde lÄta bli att sluta tÀnka pÄ det. Hon kÀnde att en obeskrivlig önskan vÀxt fram för nÄgot okÀnt som hon idag inte riktigt visste vad det var. Hon kunde inte fÄ bort lÀngtan efter spÀnningen och den kittlande kÀnslan som uppstod inom henne nÀr hon övergav kontrollen till nÄgon annan. Jag svarade hennes utförliga brev med en enda rad:
Fredag klockan 18.00. Rakad!

*******************************

- Du Àr inte klok!?, sa hon nÀr hon tog emot skorna.
- SÀtt pÄ dig dom!
Jag hade köpt ett bar extremt högklackade pumps Ät henne. Ann-Sofie var van att gÄ i högklackade skor, men dessa var utöver det vanliga. Hon satte pÄ sig skorna, sittandes pÄ en av matsalsstolarna som jag tagit fram och stÀllt ut mitt i rummet. SjÀlv satt jag tillbakalutad i soffan mitt emot henne.
Ett par högklackade skor formar och fullÀndar kvinnans ben och stjÀrt pÄ ett mycket smakfullt sÀtt. Skorna gör henne ocksÄ mer sÄrbar dÄ det Àr svÄrare för henne att hÄlla balansen. Nu satt hon framför mig i sin tajta, svarta klÀnning och genom tyget kunde jag se skarven pÄ de svarta strumporna dÀr de slutade högt uppe pÄ lÄren. Hennes lÄnga naglar var mÄlade röda och i hennes öron hÀngde ett par tunna silverringar. Hon var lÀtt sminkad runt ögonen och hennes fylliga lÀppar var röda.
PÄ fötterna hade hon nu de röda lackpumpsen och de hölls pÄ plats av tunna remmar runt hennes vrister. Hon balanserade som vanligt pÄ den tunna linje mellan det anstÀndiga och det oanstÀndiga i sin klÀdsel. De röda, extremt högklackade pumpsen hade fÄtt vÄgskÄlen att vÀga över, hade hon nu gÄtt ut pÄ stan hade hon definitivt blivit tagen för ett luder.
- Jag har lÀst ditt brev och jag har ett erbjudande att komma med, sa jag.
- Jaha?, svarade hon lite frÄgande.
- Men först vill jag veta om du gjort som jag sa Ät dig i mitt brev?
- Ja, sa hon och flackade lite generat med blicken.
- Bra. Mitt erbjudande Àr att jag tÀnker göra dig till min kvinna. Jag gillar disciplinerade kvinnor och kommer att krÀva total lydnad frÄn din sida. Du fÄr ett halvÄr pÄ dig att visa att du kan och vill bli min kvinna. Om jag efter denna tid finner dig vÀrdig sÄ kommer jag att ge dig min tillÄtelse att flytta in hÀr hos mig.
Detta var vansinnigt, sÄ hÀr gör man inte. Men jag hade nog alltid kÀnt innerst inne nÄgonstans att vi hörde ihop. Redan frÄn första gÄngen vi trÀffades hade jag haft denna kÀnsla inom mig, men jag hade försökt förtrÀnga den. Det vi nu gjorde var att gÄ in i en helt ny vÀrld, skild frÄn de regler och normer som finns i samhÀllet utanför. I vÄr nya vÀrld skulle det skapas helt andra regler och normer och det skulle bli mitt arbete att se till att dessa följdes. Jag studerade henne och sÄg att hennes kinder var blossande röda nÀr hon generat sa att hon skulle göra allt för att lÀra sig att bli en lydig kvinna. Jag kÀnde en vÀrme sprida sig Ànda ut i öronen.
- Res dig upp och kom hit!, beordrade jag.
Jag hade rest mig upp och stod nu mitt ute pÄ golvet. Ann-Sofie höll pÄ att ramla framlÀnges nÀr hon stÀllde sig upp pÄ sina nya skor för första gÄngen. Hon Äterfick balansen och kom fram till mig pÄ vinglande, ovana klackar.
- Dra upp klÀnningen!
Hon Älade med höfterna som hjÀlp för att fÄ upp det tajta tyget över sina höfter och stjÀrt. Hon var nÀstan löjligt angelÀgen att utföra min order sÄ snabbt som möjligt. Nu stod hon framför mig med klÀnningen uppdragen lÄngt ovanför höfterna. Hon hade ett par minimala svarta stringtrosor under, som med nöd och nÀppe skylde hennes kön. Jag kunde se pÄ henne att hon kÀnde sig vÀldigt duktig.
- SÄ du envisas fortfarande med att bÀra trosor, din fitta!
Jag vet inte vad som fick henne att haja till mest. Att ha blivit kallad fitta eller att ha fÄtt ta emot örfilen jag just delat ut.
Att ge en örfil Àr ett svÄrt hantverk. Man fÄr helt enkelt inte misslyckas. Runt omrÄdet man ska trÀffa finns en hel del vitala delar. Man fÄr absolut inte trÀffa öron eller ögon dÄ dÀr finns mycket kÀnsliga organ för vÄra sinnen. Att halvmissa och trÀffa lÀppen eller nÀsa Àr lika illa det, det Àr inte nÄgon misshandel vi vill ha. En örfil ska ges med öppen handflata och man slÄr snabbt och bestÀmt.
TrĂ€ffen hade varit mitt pĂ„ kinden. Örfilen hade varit kraftfull och kommit fullstĂ€ndigt överraskande för henne. SmĂ€llen som hade bildats nĂ€r handflatan trĂ€ffade kinden hade ekat högt i det annars sĂ„ tysta vardagsrummet. Nu stod Ann-Sofie och gapade av förvĂ„ning. I hennes uppspĂ€rrade ögon kunde jag avlĂ€sa bĂ„de förvirring och osĂ€kerhet. Ena handen hade hon fört upp och höll över kinden, som vid det hĂ€r laget borde svida rejĂ€lt.
Jag tog henne i örat och började leda ivÀg henne till sin plats vid vÀggen. Hon slÀpades med, vinglande pÄ sina höga klackar och med kroppen lÀtt framÄtböjd. Handen höll hon fortfarande kvar över kinden. Hon sÄg för ynklig ut.
- Var Àr hÄllningen?, frÄgade jag henne dÀr hon stod vid sin vÀgg.
Sömnaktigt sÀnkte hon handen som hon hade över kinden. Jag förstod att tusen tankar rusade genom hennes lilla huvud. Vad hade hon gett sig in i? Hade hon fattat rÀtt beslut? Vad skulle hÀnda hÀrnÀst? Men sen verkade hon vakna till. StrÀckte pÄ ryggen och lyfte huvudet lite. Axlarna lÀt hon sjunka ner och nÄgot bakÄt, sÄ att brösten kom fram. Hon svankade lite lÀtt pÄ ryggen sÄ att hennes hÀrliga stjÀrt kom att puta mot mig.
- Ihop med benen helt, instruerade jag. SÄ ja det var bÀttre, nu har du intagit din grundposition, avslutade jag.
Jag gick bort och satte mig i soffan igen. Studerande henne en stund dÀr hon stod vid sin vÀgg med ryggen vÀnd mot mig och sin klÀnning uppdragen sÄ att hela den hÀrliga vita rumpan var blottad.
- Ta va dig trosorna!
Hon gjorde som jag sa. NÀr hon drog trosorna över skorna var hon tvungen att ta stöd med ena handen mot vÀggen.
- SlÀng trosan pÄ golvet!
Det tunna plagget hamnade pÄ golvet vid sidan om henne.
- Bra! GÄ nu och sÀtt dig pÄ stolen igen.
Ann-Sofie gjorde som jag sa och gick bort och satte sig pÄ matsalsstolen, som stod kvar mitt i rummet. KlÀnningen fick hon fortfarande ha uppdragen. Sina hÀnder höll hon framför sitt kön som ett försök att dölja sin nyrakade nakenhet. Hon satte sig pÄ stolen med benen tÀtt ihop och hÀnderna vilade i knÀt som skydd för insyn.
- LÀgg hÀnderna pÄ dina knÀn och strÀck pÄ ryggen sÄ att du sitter rakt i stolen!
Hon lydde och gjorde som jag sa, men jag noterade att hon skruvade lite oroligt pÄ sig. Hon hade ingen aning om vad som vÀntade, eller?
- Nu vill jag att du sitter rak i ryggen, med hÀnderna kvar pÄ knÀna och sedan sÀrar du pÄ dina ben sÄ mycket du bara kan.
Ann-Sofie tittade tillbaka mot mig med osÀker blick. Hennes andhÀmtning hade ökat nÄgot och lÀpparna var nÄgot Ätskilda nÀr hon andades. Sedan knep hon ihop ögonen och munnen och öppnade upp sig för mig.
- Titta mig i ögonen!
Hon slog upp sina ögon och tittade med vild blick tillbaka mot mig. Hennes bröstkorg hÀvde sig nu mÀrkbart nÀr hon andades genom sin öppna mun. Jag gick fram och satte mig pÄ kanten av det lÄga soffbordet och befann mig nu bara en meter framför henne. I hennes blick kunde jag urskilja en ökad osÀkerhet, nÀstan panik.
- Du har mycket att lĂ€ra och du kommer att fĂ„ jobba hĂ„rt för att visa din duglighet. NĂ€r jag finner det lĂ€mpligt kommer jag att beordra in dig i dressyr och du kommer att befinna dig i dressyr Ă€nda tills jag sĂ€ger att den Ă€r slut. NĂ€r du Ă€r i dressyr Ă€r det speciella regler som gĂ€ller och du mĂ„ste hela tiden göra som jag sĂ€ger Ă„t dig. Du fĂ„r under dressyr inte ta nĂ„gra som helst egna initiativ. Du fĂ„r inte prata eller sĂ€ga nĂ„got, utan att jag har frĂ„gat dig eller sagt Ă„t dig att prata. Är det förstĂ„tt?
- Ja, svarade hon svagt.
Jag tittade pÄ henne dÀr hon satt framför mig pÄ stolen med benen sÀrade allt vad hon förmÄdde. Allt för att göra som jag sagt. Allt för att vara tillgÀnglig. Ibland slÀppte hon ifrÄn sig smÄ pip och gny men hon behöll benen lydigt öppna. Hennes nyrakade kön var blottat och utlÀmnat. Jag log mot henne och tÀnkte för mig sjÀlv att det Àr lika bra du vÀnjer dig snabbt. Du har bara sett början, jag Àr lÄngt ifrÄn fÀrdig med dig.
- Jag vill aldrig mer se nĂ„gra trosor pĂ„ dig, om jag inte sĂ€ger nĂ„got annat. NĂ€r du trĂ€ffar mig ska du ha klĂ€nning eller kjol pĂ„ dig och den fĂ„r inte vara sĂ„ lĂ„ng att den gĂ„r ner och tĂ€cker knĂ€na pĂ„ dig. Är det klart?
- Ja, pep hon till svar.
- StÀng dina ben och stÀll dig upp. Dra ner klÀnningen.
Hon gjorde som jag sa och sÄg mÀrkbart lÀttad ut nÀr hon Äter fick skyla sina mest privata delar.
- Nu gÄ du ner och stÀller dig pÄ alla fyra, upp med huvudet och titta framÄt.
Ann-Sofie gick ner pÄ alla fyra och jag stÀllde mig snett bakom henne. Jag hade ocksÄ tagit fram en tunn rotting som jag höll i handen. Ann-Sofie skulle nu fÄ lÀra sig betydelsen av ordet ?nu?.
I dressyr ger jag mina order Ät kvinnan, men hon fÄr inte utföra dem förrÀn jag gett mitt ?nu?. Mitt ?nu? kan jag vÀlja att lÀgga i början eller i slutet av meningen. PÄ det sÀttet mÄste kvinnan hela tiden vara uppmÀrksam och hela tiden lyssna mycket noggrant pÄ vad jag sÀger. Det hela gÄr att bygga vidare pÄ och göra mer avancerat ju mer lÀraktig kvinnan blir.
- Svanka!

Hon svankade med ryggen. Jag gav en liten lÀtt klapp pÄ hennes högra skinka med rottingen, som en markering att hon gjort fel. Hon gick tillbaka i utstrÀckt lÀge igen.
- Svanka!
Hon stod kvar.
- Nu, sa jag sedan.
Hon svankade.
- Nu gÄr du ner pÄ armbÄgarna.
Hon stod frÄgande kvar. Jag gav ytterligare en lÀtt klapp pÄ hennes högra skinka och förklarade att jag gett mitt ?nu? i början av meningen. Hon gick ner sÄ att hon stod pÄ armbÄgarna och med den runda rumpan uppe i luften.
- Upp med huvudet! Du ska i dessa positioner alltid titta framÄt, rÀttade jag henne.
Hon lyfte upp sitt huvud sÄ att hon kom att titta rakt in i vÀggen framför sig.
- Nu gÄr du ner och trycker ansiktet mot hÀnderna.
Hon gjorde som jag sa och jag rÀttade till henne sÄ att hennes armbÄgar kom att peka 90 grader ut frÄn kroppen. Ansiktet hade hon nu vilandes mot hÀnderna pÄ golvet, hennes ögonhÄlor hade hon tryckta mot sina utstrÀckta fingrar. I denna position kunde hon med andra ord inte se nÄgonting i.
- Nu gÄr du upp pÄ alla fyra!
- StÀll dig upp, ...nu!
Hon hade klarat de sista instruktionerna utan problem, jag hade gett dem i mycket lugnt tempo. Nu stod hon Ă„ter upp i sin grundposition med ryggen mot mig.
- Dra upp din klÀnning, ...nu!
Hon tvekade lite samtidigt som hon gav ifrÄn sig ett litet stön. Hon förstod vad som skulle ske. Att behöva stÄ pÄ alla fyra och utföra mina order hade varit förnedrande som det var. Att behöva göra samma sak utan det skyddande klÀnningstyget över sin stjÀrt skulle bli Àn vÀrre.
- StÀll dig pÄ alla fyra, ...nu!
- Svanka!, sa jag snabbt och lite högre direkt nÀr hon kommit ner pÄ alla fyra.
- Aj aaaaj!, skrek hon.
Rottingen hade Äter besökt hennes stjÀrt, men nu med kraft över bÄda skinkorna. Jag hade inte gett mitt ?nu?. Hon gjorde en ansats att resa sig, samtidigt som hon fortsatte att kvida lite.
- Du stÄr alldeles still!, sa jag lugnt, men bestÀmt. Du rör dig inte förrÀn jag sÀger att du fÄr göra det.
Ann-Sofie har alltid varit en mycket impulsiv och ostrukturerad kvinna. Ibland lite av ett yrvÀder. Hon har stundtals visat prov pÄ att vara vÀldigt slarvig, hon kan tappa bort och förlora saker pÄ de mest underliga sÀtt. SÄ har hon alltid varit sÄ lÀnge jag kÀnt henne, bÄde privat och i arbetet. Nu stod hon pÄ knÀ framför mig och försökte koncentrera sig allt vad hon kunde pÄ vad jag skulle sÀga. Hon visste att om hon slappnade av det minsta sÄ skulle rottingen Äter komma, och nu med kraft. Hon gnÀllde lite.
- Jag ska lÀra dig att lyssna din lilla olydiga slampa, sa jag helt lugnt.
- Nu gÄr du ner pÄ armbÄgarna.
- Svanka......nu!
- Tryck ansiktet mot hÀnderna!
NÀr hon var halvvÀgs ner landade jag Äter rottingen över bÄda skinkor. Hon skrek till. Ann-Sofie hade blivit mycket orolig nu och hade svÄrt att riktigt koncentrera sig, det mÀrkte jag.
- StÀll dig pÄ alla fyra....nu!
- Nu svankar du!
Hon hade tvekat för lÀnge och rottingen ven Äter i luften för att nÄ sitt mÄl över skinkorna. Hon skrek till och snyftade, samtidigt som hon pep fram att hon inte klarade mer. Det var hennes första lektion och det skulle behövas mycket övning innan det hÀr satt, men det fick rÀcka för idag.
- Jag ska nu inspektera din hemlÀxa. GÄ ner och tryck ansiktet mot hÀnderna, ...nu!
Jag böjde mig fram och kunde se att hon slarvat lite med sin rakning. Det fanns fortfarande nÄgra hÄrstrÄn i omrÄdet mellan hennes kön och stjÀrthÄl. Jag tog tag i ett av de lÀngre och ryckte loss det. Hon gav ifrÄn ett litet ?aj?.
- Du har slarvat med din lÀxa. GÄ ut till badrummet och slutför den ordentligt. NÀr du kommer tillbaka kommer jag att dela ut ett disciplinstraff.
Hon gjorde som jag sa, sjÀlv gick jag och satte mig i en av fÄtöljerna sÄ lÀnge.
Ann-Sofie hade fÄtt kÀnna pÄ skammen att behöva blotta sig villkorslöst. Att behöva underkasta sig min vilja. Hon hade fÄtt en första lektion i vad dressyr med mig innebÀr och hennes skinkor vÀrkte sÀkert lite. Fram till idag hade hennes stjÀrt bara fÄtt kÀnna pÄ handsmiskets undergörande vÀrme, men rottingens intensivare och ilsknare kyssar hade varit nÄgot helt annat. Det var mycket som hade varit nytt för henne idag.
NÀr Ann-Sofie efter en lÀngre stund Äter kom in i vardagsrummet hade virrhjÀrnan dragit ner klÀnningen! Det hade jag faktiskt inte förvÀntat mig. Det fanns bara en sak att göra, att ta fram rottingen igen!
- Jag har inte sagt Ät dig att ta ner klÀnningen, sa jag alldeles lugnt.
Jag hade rest mig upp frÄn fÄtöljen och Ann-Sofie tittade oroligt tillbaka mot mig. Jag tittade rÀtt in i hennes ögon. Uppfordrande. Hon drog snabbt upp klÀnningen över höfterna och stjÀrten.
- GÄ och stÀll dig mot vÀggen, sa jag sedan Ät henne.
Hon vÀnde sig om för att gÄ till sin vÀgg, jag suckade.
- Nej jag har inte gett mitt ?nu?. Kom hit!
I dressyr förhÄller jag mig alltid lugn, höjer aldrig rösten. Det Àr viktigt, mycket viktigt. Dressyr handlar inte om att bli arg eller upprörd, utan det handlar om kontroll. Att ta kontroll över en annan mÀnniska som lÀmnat ifrÄn sig kontrollen till dig. Att ta ansvar. Blir man arg eller upprörd har man förlorat kontrollen och bör Àgna sig Ät nÄgot annat istÀllet. Aggressivitet Àr yttersta kÀnnetecknet för en mÀnniska utan kontroll, och en mÀnniska utan kontroll kan i mÄnga fall vara en mycket farlig person. Skrikandet och kÀnslan av att inte ha nÄgon kontroll fÄr kvinnan stÄ för. Kvinnan som ska tyglas.
Ann-Sofie stod nu framför mig och tittade uppmÀrksamt in i mina ögon. Jag tittade tillbaka. En snabb örfil fick henne att rygga tillbaka lite. Hon flÀmtade till och for upp med ena handen över kinden.
- Nej, vi behÄller grundpositionen med hÀnderna hÀngande vid sidorna, rÀttade jag.
Hon tog motvilligt ner handen och lÀt armarna hÀnga avslappnat vid sina sidor. Hennes blick fladdrade lite osÀkert. Hon svalde.
- Vi har vÀldigt svÄrt för att lyda. Nu niger du för mig och ber om förlÄtelse.
- FörlÄt mig, sa hon samtidigt som hon neg riktigt djupt för mig.
- Nu kan du gÄ och stÀlla dig vid vÀggen.
Hon gjorde som hon blev tillsagd.
- Du har slarvat med din hemlÀxa och du har visat upp trots genom att dra ner din klÀnning utan att jag har gett mitt tillstÄnd till det. Din stjÀrt kommer att fÄ ta emot fem besök av rottingen som straff.
Jag gick ut ur rummet för att gÄ pÄ toaletten. Jag tÀnkte lÄta henne stÄ vid sin vÀgg ett tag och lÄta mina ord sjunka in ordentligt. Fem rapp med rottingen Àr inte mycket, men för Ann-Sofie var det Àn sÄ lÀnge det.
- Kom över hit och stÀll dig framför soffbordet, ...nu, sa jag nÀr jag Äter kommit tillbaka in i vardagsrummet.
- Nu böjer du dig fram och tar stöd med hÀnderna i bordet!
- Vad har jag sagt om att hÀnga med huvudet? Ann-Sofie lyfte huvudet sÄ att hon kom att titta rakt fram.
- SÀra pÄ benen och svanka, ...nu! Hon rÀttade till sig enligt order.
- Du ska stÄ alldeles still. HÀnder i bordet och fötterna i golvet hela tiden, upplyste jag.
- Var försiktig med mig, gnÀllde hon svagt.
- Jag har inte sagt Ät dig att prata, du gör det knappast lÀttare för dig.
Jag stÀllde mig till rÀtta snett bakom henne med rottingen i min högra hand. Jag strök lite prövande över hennes skinkor med rottingen. Hon gav ifrÄn sig nÄgot som kunde tolkas som ett stön blandat med lite gnÀll och hon skruvade oroligt pÄ sig dÀr hon stod med lÀtt svankad rygg. Jag beundrade den vackert rundade stjÀrten som putade mot mig, den var mjölkvit och kontrasten mot de svarta strumporna var ljuvlig.
Ann-Sofie skrek till samtidigt som hon lyfte vÀnster fot frÄn golvet. Rottingen hade landat över bÄda skinkorna.
- Nej du ska stÄ alldeles stilla har jag sagt.
NÀr hon samlat sig lite gav jag henne ytterligare ett rapp över bÄda skinkorna. Hon skrek till men stod lydigt kvar med hÀnder och fötter. Hon hade stÄlsatt sig. Jag gav det tredje rappet lÀngre ner över hennes bÄda lÄr. Hon skrek högt samtidigt som hon reste sig upp helt och hÄllet.
- Vi trilskas tydligen idag.
- Aj, jag gör sÄ gott jag kan, pep hon.
- Tydligen inte tillrÀckligt, var mitt svar pÄ hennes dumheter.
Hon stÀllde sig Äter lutad över soffbordet. Jag strök med rottingen över skinkorna dÀr nu tre, svagt röda streck tecknade sig i det vita hullet. Ann-Sofie pep svagt och jag höjde rottingen. Rappet landade över stjÀrten och Ann-Sofies kropp ryckte till, men hon stod kvar.
- Nu stÄr du alldeles still. Du har en kvar och rör du hÀnder eller fötter sÄ fÄr vi börja om frÄn början. Titta framÄt!
Ann-Sofie stod och tittade in i vÀggen framför sig och hon andades stötvis genom den öppna munnen. Jag strök sakta över skinkorna med rottingen.
- Den hÀr kommer att bli hÄrdare Àn de andra, upplyste jag.
Jag höjde rottingen. Ann-Sofie gnÀllde svagt samtidigt som hon knep ihop lite med ögonen. Och sedan ven rottingen och landade över bÄda skinkorna med en hög smÀll som fyllde hela rummet. Ann-Sofie ryckte till i hela kroppen och skrek högt. Men hon hade lydigt stÄtt kvar med hÀnder och fötter. Jag var nöjd med henne.
Det hade varit mycket nytt för Ann-Sofie. Med tiden skulle allt det hÀr bli fullstÀndigt sjÀlvklart för henne. Hon skulle utföra sina instruktioner utan att hela tiden behöva tÀnka inför varje steg. Men det var lÄngt dit och jag fick inte ha för brÄttom. Jag förstod att hon var mycket nÀra grÀnsen för den behandling hon klarade av för tillfÀllet. Att ta henne för lÄngt första gÄngen kanske bara skulle fÄ henne att kapitulera fullstÀndigt och göra henne apatisk. Det Àr min uppgift att leda och hjÀlpa min kvinna in i hennes nya vÀrld genom att öppna hennes ögon och steg för steg lÀra henne förstÄ sina behov, inte att stÀnga hennes ögon för alltid. Jag avslutade dressyren och beordrade in henne i arbetsrummet.
Efter en liten stund öppnade jag dörren till rummet och gick in till henne. Hon satt pÄ sÀngkanten med klÀnning fortfarande uppdragen. Jag satte mig bredvid henne pÄ sÀngkanten och förde mitt ansikte mot hennes och höll mina lÀppar alldeles vid hennes mun utan att kyssa henne. Hon andades tungt.
Jag förde upp min hand och greppade om hennes bröst. Hon stönade lite samtidigt som jag kunde kÀnna hennes varma andedrÀkt mot mina lÀppar. Jag tryckte mina lÀppar mot hennes mun och vi förenades i en het kyss. Hennes tunga virvlade i min munhÄla.
Jag förde ner min hand mot hennes skrev och smekte över hennes rakade sköte. Vi makade upp oss i sÀngen, jag med min hand hela tiden masserande hennes kön. Hon gnydde, hon var upphetsad, hon var kÄt. Jag fick ner henne liggandes pÄ rygg. Jag avslutade kyssen men fortsatte massera hennes kön. Jag hade mitt ansikte bara nÄgon decimeter frÄn hennes ansikte och vi tittade pÄ varandra. Mina fingrar smekte över hennes blygdlÀppar och klitoris, ibland sköt jag in lÄngfingret helt i hennes varma och hala hÄl. Hon vred sig mer och mer. Hon stönade över behandlingen.
- Vad Àr det du gör med mig?, stönade hon samtidigt som hon mötte mig med en dimmig blick.
Jag skulle ta henne över grÀnsen, fÄ henne att slÀppa taget helt om sig sjÀlv. Jag skulle stÄ dÀr pÄ andra sidan och ta emot henne. Sedan skulle jag leda henne in i hennes nya vÀrld och jag skulle ta henne sÄ lÄngt att hon aldrig skulle hitta tillbaka ut igen.
Jag sa detta till henne samtidigt som mina fingrar masserade intensivt över hennes klitoris. Ann-Sofies huvud böjdes framÄt lite och hon stelnade till som i kramp. Sedan började hon skaka okontrollerat och hennes huvud föll bakÄt ner mot madrassen. Jag tog tag om min styva penis och förde den mot hennes blygd. Med en jÀmn och kraftfull rörelse började jag sedan trÀnga mig in i hennes ljuvliga, kvinnliga vÀrme. Jag behövde inte mÄnga drag förrÀn jag kÀnde orgasmens befrielse och min sÀd sköt ivÀg djupt inne i henne.
petersmejlbox@hotmail.com
FortsÀttning följer...