Att dressera en kvinna, del 6

Omröstning: 0.0/10 (0 röster lagda)

Ann-Sofie var pÄ ett strÄlande humör. Hon skuttade fram pÄ trottoaren som en nyutslÀppt kalv pÄ vÄrens första grönbete. Jag gick en bit bakom Ann-Sofie och hennes vÀn Catrine. Vi hade tagit oss in till stan för att shoppa och Ann-Sofie och Catrine hade inhandlat en del klÀder till sig sjÀlva. Nu var vi pÄ vÀg tillbaka till bilen för att Äka hem till mig och Ann-Sofie för en fika. Sedan Ann-Sofie blivit min kvinna och flyttat hem till mig hade lÀgenheten innanför tullarna blivit för liten, sÄ jag hade köpt ett hus en bit utanför stan dit vi flyttat in bÄda tvÄ.
Ann-Sofie fick syn pÄ nÄgot i ett skyltfönster. Hon hejdade Catrine och sa nÄgot till henne som jag inte uppfattade, de bÄda kvinnorna började sedan skratta. Ann-Sofie vÀnde sig om mot mig och pekade leende in i fönstret. Jag kunde se nÄgra bilder pÄ en av vÄra mest populÀra komiker och log tillbaka mot henne. Hon var pÄ ett sprudlande humör min lilla fina hona. Vi kom fram till bilen dÀr den stod parkerad invid trottoaren. Jag lÄste upp centrallÄset med larmdosan och vi hoppade in alla tre.
VÀl hemma fixade vi alla tre gemensamt fram koppar och fat. Kaffe sattes pÄ och vi dukade fram en del kakor. Sedan slog vi oss ner i den stora hörnsoffan i vardagsrummet. Det vill sÀga jag och Catrine, Ann-Sofie satte sig pÄ den tjocka mattan pÄ golvet.
Sedan jag flyttat ut frÄn min lÀgenhet och in i det stora huset hade jag varit tvungen att inhandla en del nya möbler. Min gamla soffa och de bÄda fÄtöljerna hade hamnat i ett separat TV- och lÀsrum i huset. Till vardagsrummet hade en stor hörnsoffa och en mycket bekvÀm snurrfÄtölj med pall handlats in. Nytt soffbord och en stor tjock matta hade kompletterat det hela.
Ann-Sofie hade varit med och handlat in de nya möblerna, hon har god smak och sinne för inredning sÄ hennes hjÀlp hade varit vÀlkommen. Men hon fick inte sitta i möblerna. Inte ens nÀr vi var i möbelaffÀren och provade fick hon sitta i dem. Den nya tjocka mattan som vi lagt under det nya soffbordet hade varit min gÄva till henne kan man sÀga. Kaffet var fÀrdigt och Ann-Sofie kom upp frÄn sin plats pÄ golvet.
- HÀmtar du in lite mjölk ocksÄ, frÄgade jag.
- Ska ske min Herre, sa hon skÀmtsamt och gjorde en nigning.
Ann-Sofie var fortfarande pÄ ett busigt humör och ibland gick hon för lÄngt. Som nu. Jag spÀnde blicken i henne och Ann-Sofie vaknade upp. Leendet försvann. Hon var som en hund i ett löpkoppel tÀnkte jag. Hon sprang Ànda tills det tog stopp med ett ryck. Hon slog ner blicken och försvann ut i köket efter kaffe och mjölk. Catrine studerade först Ann-Sofie som försvann ut och sedan mig med en frÄgande min.
Ann-Sofie och jag skyltar inte utÄt med vÄrt lite speciella förhÄllande. Finns ingen anledning till det. Det möts bara med oförstÄende och missförstÄnd uppstÄr lÀtt. Ann-Sofie kom tillbaka och slog upp kaffe Ät oss i muggarna och satte sig sedan ner pÄ golvet igen.
- Ska du inte komma och sÀtta dig hÀr i soffan istÀllet?, frÄgade Catrine.
Ann-Sofie sitter alltid pÄ golvet eller sÄ tar hon fram en av matsalsstolarna och sÀtter sig pÄ nÀr vi har gÀster. Att sitta pÄ golvet och inta sitt kaffe ser i och för sig inte konstigt ut, mattan Àr tjock som sagt och soffbordet inte speciellt högt. Men nu med bara Catrine och jag i den generöst tilltagna soffan kunde man ju tycka att det inte fanns nÄgon anledning för Ann-Sofie att sitta pÄ golvet.
- Nej jag sitter bra hÀr, svarade Ann-Sofie och tittade lite oroligt pÄ mig.
- Kom igen, det finns ju gott om plats hÀr i soffan, fortsatte Catrine nu leende.
- Nej jag sitter hÀr, svarade Ann-Sofie kort och tittade ner i sin kaffemugg.
Catrine gav sig men hon vÀnde sig om mot mig och gav mig ett lurigt leende. Ann-Sofies sprallighet hade Äter satt henne i en besvÀrlig situation.
Catrine Àr en gammal kompis till Ann-Sofie och fast de Àr vÀldigt olika som personer sÄ har de alltid trivts ihop. Hon Àr nÄgot lÀngre Àn Ann-Sofie och nÄgot smalare, utan att ha nÄgon benig fotomodells kropp. Hon har kvinnliga kurvor och lagom med hull sÄ som kvinnor ska ha. Hon har ocksÄ en alldeles underbar rund och uppnosig stjÀrt, som gjord för smisk har jag tÀnkt för mig sjÀlv ibland.
Jag förstÄr inte vem som har skapat de kvinnoideal som rÄder idag. Illasinnade historier har ju ibland cirkulerat att det skulle vara homosexuella klÀdskapare som projicerar sina egna skruvade ideal i de magra, androgyna fotomodellernas kroppar. Detta Àr nog bara förenklade rövarhistorier, men tanken bÄde roar och skrÀmmer. Nu pÄ senare tid har det i och för sig dykt upp mer kvinnligt kurviga modeller och det Àr nog bra. Moder natur har sÀkert haft goda skÀl för att skapa kvinnan kurvig med runda former och programmerat den manliga hjÀrnan att attraheras av detta. Synd bara att inte alla kvinnor förstÄtt detta (och mÀn).
Catrines hÄr Àr nÄgot mörkare Àn Ann-Sofies och för det mesta har hon det i lÀngre frisyrer. Som person Àr hon vÀldigt mÄlmedveten och ambitiös. Hon arbetar som gruppansvarig för ett antal tekniker pÄ ett stort företag och vad jag förstÄtt Àr hon mycket duktig och uppskattad. Man kan sÀga att hon och jag Àr lite i samma bransch dÄ jag sjÀlv arbetar som konsult och egen företagare inom IT omrÄdet. Catrine lever för tillfÀllet sjÀlv efter att hon och hennes pojkvÀn nyligen gjort slut och flyttat isÀr.
Catrine och jag har alltid gÄtt bra ihop, dels pÄ grund av vÄra jobb men ocksÄ för att hon har tycke för mig, sÄdant mÀrker man. Hade inte Ann-Sofie och jag umgÄtts sÄ hade jag inte haft nÄgra problem att fÄ ihop det med henne, det var jag sÀker pÄ. Men nu var Ann-Sofie och jag ett par och i stÀllet var vi bra kompisar. Men jag kunde mÀrka att Catrine ibland retades med mig och försöka sÀtta mig pÄ plats nÀr hon fick chansen. Vara lite provocerande mot mig som om hon försökte testa var grÀnserna gick. Ganska vanligt bland kvinnor och jag finner det bÄde roande och lite gulligt.
NÀr jag och Ann-Sofie hade haft vÄr inflytningsfest i det nya huset hade Catrine och jag pratat mycket. Bland annat hade vi pratat om Ann-Sofie. Catrine hade sagt att hon tyckte Ann-Sofie verkade sÄ avspÀnd och lugn nuförtiden. Hon sa att hon aldrig sett henne sÄ lycklig. Jag hade smÄlett inombords och tÀnkt att du skulle bara veta.
Men nu satt vi som sagt och drack kaffe och Ann-Sofie behövde gÄ pÄ toaletten. Hon reste sig upp frÄn sin plats och gick ut ur vardagsrummet. NÀr hon var borta vÀnde sig Catrine mot mig i soffan och tittade pÄ mig med ett roat leende.
- Vad Àr det ni hÄller pÄ med egentligen?, frÄgade hon.
Jag svarar alltid för mig sjÀlv och Àr inte den som ursÀktar mig för andras beteende. Den situation som nu uppkommit var skapad av Ann-Sofie, inte mig.
- Vad menar du?, kunde jag sÀga med fullstÀndig oförstÄelse.
- Jag mÀrker vÀl att det Àr nÄgot, fortsatte hon och försökte sÀtta press pÄ mig.
- Är det nĂ„got du undrar över sĂ„ kan du vĂ€l alltid ta upp det med Ann-Sofie, svarade jag lugnt och log milt tillbaka.
Mycket mer blev inte sagt dÄ Ann-Sofie kom in igen och satte sig nere pÄ golvet. Jag lekte med tanken att ta upp Ann-Sofie i knÀt och ge henne sitt vÀlförtjÀnta smisk pÄ stjÀrten inför Catrine. Det skulle sÀkert chocka Ann-Sofie och vara en nyttig lÀxa för henne. Och det skulle heller inte vara nÄgot hon skulle kunna göra nÄgot Ät. Det var sÄ vÄrt förhÄllande sÄg ut. Ann-Sofie gjorde det hon blev tillsagd att göra, utan protest.
Men det skulle ocksÄ skrÀmma slag pÄ en fullstÀndigt oförstÄende Catrine och det skulle inte vara bra. IstÀllet tittade jag pÄ Ann-Sofie och gav henne en talande blick. Hon besvarade den snabbt och böjde sedan ner huvudet och tittade ner i bordet. Ann-Sofie skulle ikvÀll gÄ och lÀgga sig med svidande och glödgade skinkor. Det visste hon nu.

******************
Catrine och jag hade avslutat lunchrÀtten och nu kommit till kaffet. Vi hade trÀffats pÄ en restaurang inne i stan och mötet var en kombination av yrkesmÀssig och privat natur. Catrine hade informerat mig om vad som var pÄ gÄng pÄ deras företag och det fanns nog en hel del uppdrag som skulle kunna passa mig.
Jag hade hÀmtat kaffe Ät oss och det hade uppstÄtt en liten paus i vÄrt samtal. Jag satt tyst och tog en klunk av den heta drycken. Jag anade nog vad som skulle komma, men hon skulle sjÀlv fÄ ta upp det.
- Vad Àr det du och Ann-Sofie hÄller pÄ med?, kom det sedan.
- Vad menar du?, svarade jag oskyldigt och kastade tillbaka frÄgan.
- Men tror du inte jag mÀrker det. Ann-Sofie och jag brukar faktiskt umgÄs en hel del tillsammans men jag har aldrig sett henne sitta i vare sig soffor eller fÄtöljer hemma hos er. Hon sÀtter sig alltid pÄ golvet Àven de gÄnger vi varit sjÀlva och sett pÄ TV till exempel. En gÄng skulle vi ha tag i ett telefonnummer och telefonkatalogen lÄg i arbetsrummet, men hon vÀgrade att gÄ in. Jag fick sjÀlv gÄ in och hÀmta den. Och sen misstÀnker jag att ni har skilda sovrum, ja inte för att jag har med det att göra.
Oj, det var mycket pÄ en gÄng, tÀnkte jag. Catrine var en god iakttagerska. Det stÀmmer att Ann-Sofie inte fÄr sitta i nÄgon av sofforna eller fÄtöljerna i huset. Och arbetsrummet fÄr hon heller inte gÄ in i utan lov. Det Àr mycket Ann-Sofie inte fÄr göra. Skilda sovrum har vi ocksÄ. Hon har sitt eget rum pÄ nedre plan och jag har mitt pÄ övervÄningen. Och mitt sovrum Àr ocksÄ ett av de rum hon inte fÄr gÄ in i utan lov. Men hur förklarar man nÄgot sÄdant för en utomstÄende?
- Ann-Sofie och jag har det bra. Och hon mÄr bra det försÀkrar jag. KÀnner du dig orolig sÄ tycker jag att du tar upp det med henne.
- Det kan jag inte göra. Jag har försökt men Ann-Sofie sÀger att allt bara Àr ok.
- Du ser!, svarade jag leende.
Det uppstod en liten paus. Vi tog nÄgra klunkar kaffe.
- Nej, jag Àr inte orolig för Ann-Sofie. Jag har kÀnt henne sÄ lÀnge och faktiskt aldrig sett henne sÄ tillfreds som hon verkar nu. Jag vet inte om jag har rÀtt att lÀgga mig i, men jag undrar..., Catrine gjorde en osÀker paus.
- Vad Àr det du undrar över?, hjÀlpte jag henne.
- Ja om det Àr nÄgon... ja kinky lek ni hÄller pÄ med eller nÄt?, sa Catrine och jag kunde se att hennes kinder blev röda av den mycket direkta och personliga frÄgan.
Vad svarar man pĂ„ det? En lek? För Ann-Sofie och mig var det ingen lek utan vĂ„rt förhĂ„llande var helt uppbyggt pĂ„ de regler jag satt upp för henne. En lek Ă€r nĂ„got man Ă€gnar sig Ă„t under en begrĂ€nsad tid. Ann-Sofie och jag levde tjugofyra timmar om dygnet i vĂ„ra roller. Året om.
- Jag tror att det kan vara lite svÄrt för mig att förklara vÄrt förhÄllande, svarade jag henne.
- Varför dÄ?
- Dels för att det Àr Ann-Sofies och mitt privatliv vi pratar om. Dels Àr du verkligen sÀker pÄ att du vill veta?
- Det Àr ju klart man undrar vilka det Àr man umgÄs med.
Jag tittade pÄ henne, hon hade rÀtt. Men jag skulle aldrig försöka förklara vÄrt förhÄllande för henne. Det enda sÀttet hon skulle kunna fÄ reda pÄ mer var genom egna erfarenheter. Att ta mig an ytterligare en kvinna skulle innebÀra mÄnga nya problem. Inte sÄ att jag inte skulle kunna klara av det. Men att ta sig an en kvinna Àr inget man gör bara som en rolig grej, för en dag eller sÄ. Nej mina förhÄllanden innebÀr att man gÄr hela vÀgen, annars fÄr det vara.
Men hade jag tiden som behövdes? Visst, Ann-Sofie var helt inne i sin roll, skulle jag be henne gÄ ner naken till affÀren och köpa en liter mjölk sÄ skulle hon göra det. Efter lite krÄngel och tveksamheter förstÄs, men hon skulle göra det.
Men det krÀvs hela tiden att man hÄller efter och ser till att kvinnan följer de regler man satt upp. Det gÄr aldrig att slappna av. I ett förhÄllande som vÄrt sÄ Àr det egentligen bara Ann-Sofie som helt kan slappna av, hur konstigt det Àn lÄter. Jag mÄste hela tiden vara pÄ min vakt, dels för att lÀsa av hennes reaktioner och dels se till sÄ att hon lyder.
Sen Àr det alltid en ekonomisk frÄga. Jag tjÀnar bra som konsult men mina tillgÄngar Àr begrÀnsade och det nya huset hade inneburit nya lÄn. Skulle jag ta mig an Catrine sÄ skulle det givetvis innebÀra att hon till slut mÄste flytta hem till mig.
Och sedan var det detta med det övriga samhÀllets ögon. Att Ann-Sofie och jag levde ihop sÄgs inte som konstigt. Hon hade skilt sig och flyttat ner till Stockholm. Att hon gick hemma kunde heller inte uppfattas som avvikande. Antingen sÄ trodde vÀl folk att hon sökte jobb eller sÄ kunde de vÀl tro att hon levde som hemmafru (om det nu fanns nÄgra hemmafruar kvar i vÄrt samhÀlle, jag kÀnde inga nÀr jag tÀnkte efter, men nÄgra borde det vÀl ÀndÄ finnas, eller?). Men att leva med tvÄ kvinnor skulle definitivt inte ses som normalt i samhÀllets ögon.
- Det enda sÀttet du kan ta reda pÄ hur Ann-Sofie har det Àr att leva som henne.
- Vad menar du?
- Om du vill veta varför Ann-Sofie Àr sÄ tillfreds som du sÀger sÄ fÄr du ta reda pÄ det sjÀlv genom egna erfarenheter.
- Hur dÄ?
- Först mÄste du bestÀmma dig för om du verkligen vill veta. TÀnk, det kanske Àr, vad var det du sa nu igen?, en kinky lek! Om du sedan bestÀmmer dig för att gÄ vidare sÄ fÄr du vara beredd pÄ det ovÀntade.
- OvÀntade...?, sa hon med ett leende.
- Jag tror vi slutar dÀr, sa jag och började resa mig upp. Vi avslutade lunchen och vi skildes Ät ute pÄ gatan.
Jag hade retats lite med henne, gjort henne lite nyfiken. Jag hade inte direkt menat allvar. SjĂ€lv hade jag inte bestĂ€mt mig för om jag skulle kunna genomföra det eller om jag ens ville genomföra det. Även om hon nu hade en helt underbar rumpa. Man tar sig inte an en kvinna bara för att hon har en rumpa som gjord för smisk, det fungerar inte sĂ„.
Att stÀlla sig utanför samhÀllets normer kunde ocksÄ ha sina sidor nÀr man arbetade som konsult och egen företagare. Jag trodde mig nog veta att hon inte skulle hoppa pÄ det, hon var helt enkelt inte typen. Men jag hade som sagt gett igen lite för de gÄnger hon försökt reta mig. SÄ dÀr pÄ skoj kompisar emellan. ?Kinky lek? log jag för mig sjÀlv och bilder av fjantiga karlar i kvinnoklÀder dök upp för mitt inre. Sorgliga individer fullstÀndigt borta i sina mansroller. Nej det var ingen lek Ann-Sofie och jag höll pÄ med. Det nÀrmaste jag skulle kunna beskriva det var som en ?alternativ livsstil?.

******************

Telefonen ringde, jag tog den och svarade. Det var Catrine. Hon ville uppdatera mig om de jobb som var pÄ gÄng. Vi pratade arbete en lÄng stund. NÀr vi skulle avsluta samtalet sa hon nÄgot som jag först inte förstod. Hon ville veta sa hon! Jag fann mig dock ganska snabbt och sedan pratade vi en lÄng stund. Catrine fick sina instruktioner om hur hon skulle gÄ vidare.
- Vem var det?
Ann-Sofie kom in i vardagsrummet och satte sig pÄ golvet framför mig dÀr jag satt med telefonluren i handen.
- Catrine, svarade jag.
- Var det jobbet igen?
- Ja, men inte bara det.
Ann-Sofie tittade upp mot mig. Jag tog tag under hennes haka och lyfte hennes huvud lite mer.
- GÄ in pÄ ditt rum och nÀr jag kallar pÄ dig igen befinner du dig i dressyr.
Ann-Sofie var snabbt pÄ fötter och gick sedan in till sig för att göra sig redo.
Catrines utspel hade förvĂ„nat mig lite. Överrumplat mig, det fick jag nog erkĂ€nna. Hade jag tvingats in i det hĂ€r? Var det verkligen helt genomtĂ€nkt frĂ„n min sida? Jag bestĂ€mde mig för att testa henne med en uppvisning. Ge en fingervisning av vad som förvĂ€ntades av henne. Hoppade hon av sĂ„ var det kanske lika bra det.
De var sÄ olika hon och Ann-Sofie. Ann-Sofie var en liten slarvmaja, undergiven till sin natur redan frÄn början. Catrine dÀremot var en bestÀmd kvinna med skinn pÄ nÀsan. RÄmaterialet var olika, men resultatet skulle bli detsamma. En lydig kvinna! Om jag nu tog mig an henne.

******************

Ann-Sofie stod i den stora öppningen in till vardagsrummet. Jag hade kallat.
- Kom och sÀtt dig pÄ knÀ framför mig... nu.
Ann-Sofie neg och gick fram till mig. Hon satte sig ner pÄ knÀna. Benen var lÀtt sÀrade och hÀnderna vilade pÄ lÄren med handflatorna vÀnda uppÄt. Blicken var nedslagen och hon tittade i golvet framför sig.
Denna position fÄr hon ofta inta nÀr hon ska lyssna eller lÀra sig nÄgot nytt. Jag hade inte gett nÄgra speciella order nÀr det gÀllde klÀdsel för denna dressyr och dÄ gÀller svarta stay-ups, tajt svart topp och de röda lackpumpsen med de extremt höga klackarna. Detta var ocksÄ det enda hon hade pÄ sig nÀr hon nu satt framför mig pÄ mattan.
- Catrine har pÄ senare tid visat ett visst intresse för vÄrt förhÄllande.
Ann-Sofie sa inget. Under dressyr fÄr hon inte prata, bara svara pÄ tilltal.
- Hon stÀller en hel del frÄgor och hon börjar undra hur vi har det. Eller kanske rÀttare sagt hur du har det.
Ann-Sofies blick var kvar i golvet framför sig. I denna position fÄr hon inte se mig i ögonen, om jag inte sÀger nÄgot annat.
- Det Àr lite pÄ grund av ditt beteende nÀr ni har umgÄtts kan man sÀga.
Jag visste att jag var orÀttvis, Ann-Sofie gjorde bara det hon var tillsagd att göra, men hon var dÄlig pÄ att sköta det diskret.
- Nu kommer din första riktiga prövning som min kvinna. Jag kommer att trÀffa Catrine ute imorgon och jag kommer att ge henne en del instruktioner. GÄr hon vidare sÄ kommer vi sedan att komma hit för en första förestÀllning.
Ann-Sofie satt alldeles stilla och lyssnade. Hon visste vad som gÀllde. Att lyda! Hon var vÀl införstÄdd med att jag nÀr som helst kunde plocka in andra mÀnniskor i vÄr vÀrld, men att det skulle bli Catrine hade hon nog inte rÀknat med. Inte jag heller.
- Du kommer att befinna dig i dressyr tillsvidare. Jag kommer att hÄlla dig dÀr tills jag vet var Catrine stÄr.
Jag tittade ner pÄ Ann-Sofie dÀr hon satt med nedböjt huvud. Jag följde de svarta strumporna med blicken. Upp över de lÀtt sÀrade lÄren och in mot skrevet dÀr hennes slÀtrakade kön var blottat.
- Nu stÀller du dig upp.
Ann-Sofie stÀllde sig upp framför mig och intog sin grundposition.
- LÀgg dig i mitt knÀ!
Jag satt i soffan och rÀttade till mig lite. Ann-Sofie stod stilla och invÀnta min signal.
- Nu!
Ann-Sofie gjorde en djup nigning i ett perfekt jÀmnt tempo och lade sig sedan tillrÀtta över mina lÄr. Jag hade hennes vita, nakna rumpa framför mig och jag smekte lÀtt över den med högra handen.
- Jag behöver vÀl knappast pÄminna dig att jag krÀver total lydnad frÄn din sida.
Jag smekte intensivare över hennes stjÀrt.
- Eller hur?
- Nej, jag lovar att lyda, svarade Ann-Sofie.
Jag daskade till ena skinkan lite lÀtt. Gav den andra en smisk ocksÄ.
- Du kommer den nÀrmaste tiden att fÄ bevisa att du Àr vÀrd att bÀra mina ringar.
En ny hÄrd smisk landande pÄ hennes skinka och hon ryckte till lite.
- Jag hoppas jag inte ska behöva bli besviken pÄ dig. Eller?
- Nej, jag kommer att visa mig vÀrdig.
Min handflata började landa vÀxelvis pÄ hennes bÄda skinkor i ett jÀmnt tempo. SmÀllarna ekade allt högre i rummet. Smiskarna blev hÄrdare och hÄrdare. Och de kom snabbare och snabbare. Ann-Sofie gnydde och gnÀllde allt mer. Hon vred sig och sprattlade till med benen ibland.
- Upp med rumpan!, sa jag samtidigt som handflatan oförminskat smiskade pÄ hennes stjÀrt.
Ann-Sofie lÄg kvar. GnÀllde högt över behandlingen som skinkorna fick.
- Nu!
Ann-Sofies rumpa sköt lydigt upp i luften. Jag ökade kraften i smÀllarna som nu dÄnade i rummet. Ann-Sofie höll svankande upp stjÀrten, men nu skrek hon med öppen mun och hennes söta nÀsa var rynkad i smÀrta. Hennes skinkor var rejÀlt röda och hon började snyfta uppgivet. Jag slutade tvÀrt med behandlingen. Ann-Sofie lÄg stilla och andades tungt i mitt knÀ.
- StÀll dig upp... nu!
Ann-Sofie kom upp pÄ fötter och stÀllde sig framför mig.
- GÄ och stÀll dig vid vÀggen.
Hon stod still i sin grundposition.
- Nu!
En djup nigning och sedan vÀnde hon sig om och gick bort och stÀllde sig vid vÀggen.
Vi gick helt klart in i en ny fas av vÄrt liv. Vi skulle nu slÀppa in en annan mÀnniska i vÄr vÀrld. Disciplin och lydnad skulle bli allt viktigare. Jag tittade pÄ Ann-Sofie dÀr hon stod och tittade in i vÀggen med sin nakna och nu röda rumpa. Minst tvÄ vÀndor till tÀnkte jag.
petersmejlbox@hotmail.com
FortsÀttning följer...