Mitt rÀtta jag

Omröstning: 0.0/10 (0 röster lagda)

Vi föds med en karta i handen. NÄgon stakar sedan ut livets stig men ingen frÄgar vart man sjÀlv vill fara. Jag fick inte bestÀmma om jag ville vara en man eller kvinna. Om jag ville ligga kvar i moders trygga livmoder. Yttre betingelser som moral, sociala mönster och omgivningens krav fortsÀtter sedan att reglera livet. Separerar mig frÄn mitt ursprungliga jag. Jag ser mitt ursprung kastas ut ur min kropp. Mot en annan riktning och mot ett annat öde.
Jag ser mig i spegeln och undrar vad den avslöjar, Ingenting? Visst Àr det ungefÀr samma ansikte som för 5-6 Är sedan. Men spegeln avslöjar inte sjÀlen. Inte ens mina ögon kan berÀtta allt. Jag Àr inte komplett. Jag Àr nÄgon annan Àn den som ursprungligen lÄg i tryggt förvar i min moders kropp. Min sjÀl och min kropp har sedan dess fÀrdats olika vÀgar. Jag kan inte ens berÀtta vem jag egentligen Àr. Jag har glömt bort eller tvingats förtrÀnga. Minnen frÄn den förflutna dyker upp ibland. Det Àr mitt ursprungliga jag, mitt riktiga jag, som försöker att fÄ kontakt. Desperat har jag försökt att hÄlla bilderna kvar. Ett första intryck har varit oro och kaos. Ett möte med en frÀmling. Men sedan kÀnner jag nÄgot bekant. En kÀnsla av lycka.
Man njuter över mötet. GlÀds över att omstÀndigheterna förenat tvÄ resenÀrer som tvingades skiljas frÄn varandra en gÄng i tiden.
Jag mötte min riktiga sjÀl och mitt ursprungliga jag. Mitt rÀtta jag fanns dÀr ute hela tiden och vÀntande pÄ mig. Mitt rÀtta jag hade fÀrdats pÄ vÀgar som inte förÀndrar, lÀgger till eller tar bort. Lika oförstörd som den vÀg som livet tar nÀr jag mot min vilja trycktes ur min moders livmoder.
Nu vet jag att vi mötts tidigare under Ären. Men jag förstod inte det dÄ. Men nu förstÄr jag och jag skall aldrig lÀmna mig sjÀlv igen. För alltid skall jag vara dig tacksam. Du kom och befriade mig frÄn bojor som jag sjÀlv aldrig hade valt att fjÀttras i. Du min Àlskade drottning befriade mig.
Med facit i hand vet jag att man mÄste dra i handbromsen. Göra nÄgot som man sjÀlv verkligen vill. Eller som i mitt fall, hjÀlpa till lite pÄ traven. Knuffa livet. FÄ det att Àndra bana. Det gjorde jag.
.................
Till en början styrdes mitt möte av mitt undermedvetna. Det var nÀr jag hittade min gamla minikjol frÄn mina tidiga tonÄr. Den gula jumpern och de vita strumporna. LÀngst inne i garderoben. Dom hade följt med de senaste 2-3 Ären. Jag visste inte varför. Jag bar pÄ en tvÄngsförestÀllning att inte slÀnga dom.
Jag försökte prova kjolen men det var förstÄs helt omöjligt. Jag hade inte vÀxt sÄ mycket pÄ lÀngden sedan dess men jag var nÄgot rundare över stjÀrten och höfterna. Jag Àr ganska road av sömnad och lyckades lÀgga ut linningen och ordna till blixtlÄset. En kvÀll prövade jag kjolen och jumpern framför spegeln. DÀr stod jag i gamla klÀder - som vilken tjej som helt slÀngt efter att de passerat den omtalade ?fjortisÄldern?, och undrade vad jag egentligen höll pÄ med? Jag försökte minnas, men endast smÄ fragment av minnesbilder dök upp. Jag kÀnde smÄ ilningar i magen. Bilden av mig sjÀlv i spegeln försökte sÀga mig nÄgot. Jag stod dÀr framför spegeln och sÄg pÄ mig sjÀlv med upplyft kjol och neddragna trosor, frenetiskt smekande mig sjÀlv över mina fuktiga blygdlÀppar och klitoris, till en lÄng utdragen orgasm. ?Ge ditt liv en liten knuff - jag vÀntar pÄ dig - vi skall börja om? hörde jag en röst inom mig som sade.
Mitt dÄvarande förhÄllande med en 3 Är Àldre kille Àr en trÄkig historia. Jag har egentligen aldrig Àlskat min dÄvarande pojkvÀn. Han bara slÀngdes in i min kupé pÄ min resa genom livet. Jag ifrÄgasatte aldrig. VÀninnor i min omgivning hade pojkvÀnner. Det skulle bara vara sÄ. Jag orkad inte kliva av helt enkelt.
Mitt liv kretsade dÀrför mycket kring verklighetsflykt. "Mitt jag var Àr du?". Jag ville bara lÀgga mig och drömma bort mig till ett annat liv.
Jag Àr givetvis som de flesta andra i min Älder barnlös och tÀnker sÄ förbli. Jag slutat att fundera pÄ varför. Mitt och min förra pojkvÀns sexliv var totalt ointressant och trÄkigt. Han tog inga initiativ eller drev inte pÄ för att prova nÄgot nytt. MissionÀren och lite oralt - ifrÄn min sida ? tyckte han var tillrÀckligt tillfredstÀllande. Jag saknade sex men inte det som min pojkvÀn eller andra mÀn kunde erbjuda. Det gav mig ingenting. Jag vet att det finns nÄgot annat. Jag upplevde det framför spegeln. En röst frÄn det förflutna. "Jag har kÀnt lust, snÀlla hjÀlp mig nÄgon. Ta tag i mig och för bort mig".
Jag tillfredsstÀller mig sjÀlv ofta, bilder och fantasier i mitt huvud för mig bort dÀr lust och njutning finns. Det Àr inga sammanhÀngande fantasier. Inga tydliga bilder utan snarare kÀnslor och förnimmelser frÄn en svunnen tid. Dock har alla mina fantasier nÄgot gemensamt, men jag kan inte lista ut vad. Jag finns dÀr nÄgonstans.
.................
En kraftig doft av Àpplen slog emot mig nÀr jag öppnade jÀrngrinden. GrusgÄngen upp mot huset var kantad av ÀppeltrÀd och den vÀlklippta grÀsmattan och grusgÄngen var övertÀckt av nedfallna frukter. JÀrngrinden var gammal och gnÀllde kraftigt nÀr jag sköt upp den. Jag
stannade upp och tittade upp mot huset. Gardinerna i fönstren - nÀrmast ytterdörren - var fördragna. I den mörka septemberkvÀllen gav det svaga ljuset bakom gardinerna ett varmt och hemtrevligt intryck.
Klockan var strax över Ätta och jag noterade med viss tillfredsstÀllelse att jag trots problem att hitta gatan ÀndÄ kom i tid. "Ta det lugnt. Vi möts snart. Du fÄr snart möta ditt rÀtta jag" var det en röst som sa inom mig.
Min pojkvÀn hade för en tid sedan oroligt frÄgat vad det var med mig? Om jag var sjuk? Eller
om det hade hÀnt nÄgot i skolan? HÀnt nÄgot i skolan?! Det Àr det minsta man kan sÀga! Men jag hade följt en röst som manade pÄ. En kort tid dÀrefter gjorde jag slut.
Nu fanns inte rösten dÀr! Jag önskade nu att det hela bara var en dröm. SÄ dÀr som det Àr ibland; nÀr jag vaknar pÄ natten med klappande hjÀrta och Ängesten griper tag i mig. SkrÀcken över nÄgot som hÀnt. NÄgot stort hemskt oidentifierbart som inte gÄr att förklara, men dÀr i grÀnsen mellan sömn och uppvaknande kÀnns som verklighet. Sedan upptÀcka att allt
bara var en dröm. Den sköna kÀnslan och befrielsen.
Nu kunde jag inte kÀnna sÄ! Det var ingen dröm. Det hjÀlpte inte hur mycket jag Àn nöp mig i armarna. Det kunde inte göras ogjort. Jag hade tagit steget. LÄtit mig knuffas in i det okÀnda. SpÀnningen, nyfikenheten hade drivit pÄ. Bilderna som jag tvingats se under förtryck. En hÀlsning ifrÄn det förgÄngna. "Jag hörde dig Linn. Och jag kommer." sade rösten inom mig.
Mitt gamla jag hade skrivit manuset, men det förstod jag inte riktigt dÄ. Inte nÀr jag betraktade husfasaden till skolans mest populÀra tjej denna septemberkvÀll.
I mina tankar hade jag blivit stÄende en stund pÄ grusgÄngen. Jag tyckte mig dessutom se en skugga i ett fönster pÄ övervÄningen. Hon kanske stod och betraktade mig nu. Det var lika bra att ta tjuren vid hornen. Tanken att vÀnda om och bege sig hem kÀndes frestande. Men i mitt vÀl undantrÀngda scenario var detta en omöjlighet. Jag var ju pÄ vÀg. Mitt jag ropade pÄ mig inifrÄn huset.
Linn! Jag vet att du finns dÀr. FörlÄt! SnÀlla hjÀlp mig!
Vilket stort hus hon bor i, liknade ett smĂ€rre palats. Linn hade möjligheten att vĂ€lja bland i stort sett alla killar i hennes omgivning och mĂ„nga tjejerna avundades henne. ÄndĂ„ hade hon förblitt singel, i alla fall vad folk kunde se utĂ„t. Hennes syskon och förĂ€ldrar var bortresta denna dag. Antagligen lĂ„g de och solade pĂ„ taket av ett lyxhotell i Miami.
Det slog mig att jag trots att jag snart gÄtt 1 Är i samma gymnasieskola som Linn, visste relativt lite om henne. Bortsett ifrÄn att hon verkar vara mycket auktoritÀr och hemlighetsfull, och att hon var populÀr var ett faktum. En kÀnsla av mitt förflutna dök upp. Ett snabbt möte med mitt rÀtta jag? PÄ vad sÀtt kan jag inte svara pÄ.
Linn var definitivt ingen enstöring. StÀndigt omgavs hon villigt av folk som sökte popularitet via henne eller som trÄnade efter hennes skönhet. Men vad jag kunde se var det ytterst fÄ som hon lÀt komma riktigt nÀra och som hon egentligen brydde sig om. Jag vet inte vad som dragit mig till att söka hjÀlp hos henne. Kanke hennes skönhet, gyllenblonda hÄr och klarblÄ ögon, kanske hennes popularitet, kanske bÄda, kanske nÄgot annat okÀnt. Det enda jag visste med sÀkerhet Àr att jag pÄ nÄgot vis kunde se en möjlighet till ?frÀlsning? i henne.
Jag hade kommit fram till stentrappan som ledde upp till farstubron. Nu fanns det ingen ÄtervÀndo. Familjen Egneus stod det i fina bokstÀver pÄ den dekorerade mÀssingsskylten. En ringklocka som lyste upp i mörkret kunde skymtas. Jag tog ett djupt andetag och tryckte pÄ knappen.
Ett kraftigt ?ding-dong? hördes lÄngt inne frÄn huset. Det gick sÀkert 10 sekunder innan jag hörde fotsteg innanför dörren. Den lilla gulfÀrgade rektangulÀra fönstret i ytterdörren lös plötsligt upp. Ett raslande ljud ifrÄn lÄset och sedan öppnades dörren..
.................
Dagen efter det att jag - pÄ inrÄdan frÄn min inre röst - hade smugit in till omklÀdningsrummet och tagit Linns anvÀnda underklÀder och hennes plÄnbok, drogs jag in i damtoaletten av denne blonda vackra kvinna. NÀr jag stod dÀr uppressad emot vÀggen och tveksamt svalde dÄ jag tittade upp emot Linn som var ett halvt huvud lÀngre Àn mig sjÀlv, kÀnde jag att mina drömmar skulle besannas. Den allvarliga blicken och de spÀnda vackra lÀpparna. Allt detta gjorde att mina föraningar nÀrmast övergick till förvissning. Rollerna var fördelade.
?Min plÄnbok med kontokort och diverse annat privat samt de underklÀder jag hade igÄr har försvunnit medan jag dushade!?. Hennes röst var vass och skoningslös. Jag hade ingen aning om hur hon vetat att det var jag. Kanske hade hon sett det men sade inget pÄ plats. Det var ett under att jag inte svimmade pÄ flÀcken. TÀnk om allt skulle gÄ fel. Jag kÀnde att jag nÀstan höll pÄ att tappa balansen och fick ta tag i pappersbehÄllaren med ena handen för att fÄ full kontroll över kroppen.
?Har du kanske nÄgon förklaring till hur de försvann?? frÄgade hon mig med barsk och anklagande ton. Jag bara stod dÀr. Nu var det inte drömmar lÀngre. Jag kunde inte förmÄ mig att ljuga. Inte till Linn. Vart tog du vÀgen mitt jag? Var det dröm eller verklighet. Trygga bilder som nu plötsligt kÀndes avlÀgsna. Jag var pÄ vÀg in i en annan vÀrld. KÀnslan var dock
mycket bekant. Den gamla damtoaletten. LÀppstiftet och klottret pÄ spegel vÀggar och tak. Brummet frÄn det trasiga ljusröret i taket.
Men jag stod fortfarande bara kvar pÄ tröskeln mellan tvÄ verkligheter. Det fanns en chans att vÀnda om och förklara. Det var ett skÀmt! Jag ville bara skoja med dig! Men det var ju fel.
Var Àr du mitt jag? Varför hjÀlper du mig inte? SÀg nÄgot! Vad Àr det som
hÀnder?
.................
SÄ hÀr tre dagar efter hade jag svÄrt att komma ihÄg alla detaljerna. Jag sade ingenting. Tyst lÀt jag det ske. Min roll var klar. Jag tror att jag till slut grÀt, bönade och bad henne om förlÄtelse. En förlÄtelse som jag inte ville ha. Jag ville ha mitt straff. Möta min sjÀls frÀlsare.
Jag minns ocksÄ hur jag plötsligt tvivlade. NÄgra sekunders skrÀck. Hade jag sett rÀtt? Vad var det för bilder jag tvingades se? PÄ en bild lÄg en flicka pÄ magen, fastbunden i en sÀng med ben och armar isÀr. StjÀrten upplyft med hjÀlp av en kudde. Ett tÀnt stearinljus instoppad i stjÀrtöppningen och skinkorna och ryggen var rödrandiga.
.................
?Kom hit! sade hon plötsligt.Det var med en sÄdan sjÀlvklar auktoritet sÄ att jag paralyserades och nÀstan stod i givakt. ?Kom hit! sade hon igen med argare ton. Fortfarande stod jag paralyserad och grubblade över kÀnslorna som genomfor mig. Jag var rÀdd för Linn men samtidigt njöt jag av hennes hÄrda och degraderande sÀtt att behandla mig denna dag i den tomma skolsalen. Hon hade inte gjort mig till en populÀr tjej som jag tror att jag egentligen ville ifrÄn början. Hon hade höllt mig i skuggan av hennes glans och fÄtt mig att utan förklaring dumpa min pojkvÀn. I sjÀlva verket hade hon frÀlst mig ifrÄn det som ansÄgs normalt. FrÀlst mig ifrÄn mitt trÄkiga liv med min pojkvÀn. Tvingat mig att leva i skrÀck, spÀnning och lydnad. En skrÀck som behagade mig.
?Skall jag behöva sÀga det en gÄng till! Kom hit!? röt hon Ät mig. Jag kÀnde mig plötsligt som en ?fjortis? igen. Det var precis som Magister Rask, klassens skrÀcklÀrare i sjuan. Jag hade som vanligt glömt nÄgon bok hemma eller inte gjort historielÀxan. Jag stÀllde mig framför honom och tittade ner i golvet medan han skÀllde ut mig.
Jag gick tveksamt fram till henne dÀr hon stod och stirrade pÄ mig. ?VÀnd dig om och blotta ditt kön, din slampa!? nÀstan skrek hon. Jag blev alldeles överrumplad av uppmaningen. Mina sinnen och kÀnslor befann sig i ett tillstÄnd av totalt kaos. Relevansen och logiken i uppmaningen ifrÄgasatte jag över huvudtaget inte. Det var som om hon förstod att jag förstod. Ja, den upplösning som det hela tog kÀndes som en liten befrielse. ?Du hör mig Linn! Du hör min icke uttalade bedjan! Du finns hÀr hos mig!? skrek rösten inom mig.
Tryggheten ÄtervÀnde. Mina minnen av Magister Rask som förde mig in i de yngre tonÄrens - om nÄgot imaginÀra - trygghet. Jag var placerad i dÄtid. Det som hade hÀnt idag kÀndes nu tillhöra en annan tid. Alla psykiska mekanismer som bidrar till den ljuvliga förmÄgan till mental förtrÀngning jobbade nu för högtryck inom mig.
Jag tog dÀrför utan nÀrmare fundering tag i blixtlÄset, drog ner och lÀt byxorna och trosorna falla till golvet för att jag skulle kunna gÄ ur dom pÄ din uppmaning.
Framför mig utmed vÀggen stod ett stort mahognyskÄp och jag kunde svagt se min egen spegelbild i skÄpfönstren. Innanför pÄ överhyllan stod provrör och diverse andra artiklar som anvÀnds inom Àmnena fysik och kemi.
Mina tankar gick kors och tvÀrs och nÄgonstans i bakhuvudet fanns det naturligtvis en röst
som reste frÄgan. Vad hÀnder hÀrnÀst? "Nej det vet du mycket vÀl" sade rösten inom mig.
Kopplingen till magister Rask, mina förtrÀngningsmekanismer som kastade mig in i barndomens trygga minnesbilder. Den sjÀlvklart auktoritÀra stÀmman frÄn Linn. Min prekÀra situation och den förtrÀngda skammen gav ett helt nytt perspektiv pÄ situationen. Det fanns nÄgot förvÀntansfullt i luften. Utvecklingen kunde endast leda vidare, bort frÄn verkligheten.
.................
Hallen flödar av ljus. Det Àr inte Linn Egneus som stÄr i dörrposten, utan en okÀnd kvinna. Hon Àr betydligt Àldre Àn jag och Linn som dÄ knappt var 17 Är. Jag gissade pÄ att hon var omkring 25 Är. Ganska söt. Svart lÄngt hÄr. Ett par svarta Ätsittande skinbyxor och en lika svart lÀder bh. Hon sÄg pÄ nÄgot sÀtt halvklÀdd ut. Som hon slÀngt pÄ sig klÀderna för nÄgra sekunder sedan. Hon var barfota med röda tÄnaglar som lyste kraftigt. Jag inser plötsligt att det Àr kvinnan frÄn bilderna. Hon som sÄ utstuderat och utmanande visat upp sin rödsmiskade
stjÀrt, hÀngt fastbunden i en ribbstol, smekt sig sjÀlv med en massagestav under det att hon utmanande tittat in i kameran.
?FörlÄt? sade jag och harklade mig. ?Jag mÄste kommit fel. Jag söker Linn Egneus? tillade jag sedan.
?Du mÄste vara Madeleine. Du har kommit helt rÀtt. Stig in.? sade kvinnan till mig.
Det fanns nÄgot hÄrt i hennes blick - inget som kunde jÀmföras med Linns blick den dag dÄ jag stÀlldes emot vÀggen i damtoaletten ? men ÀndÄ hÄrd. Ett bestÀmt drag över munnen kunde jag skymta. ?Stig in?, hade uttalats nÀstan som en order och jag reagerade lydigt - om
nÄgot frÄgande - och steg in i den stora möblerade hallen.
Hon öppnade ett skÄp bredvid dörren och tog fram en galge. ?Du kan hÀnga av dig din jacka hÀr! Samma uppfodrande och befallande röst.
?Jag heter Madeleine Teern och jag skulle?ehm?skulle trÀffa Linn klockan Ätta.? sade jag tveksamt till kvinnan.
?Jag vet!? svarade hon. Hon tog jackan som jag hade krÀngt av mig och hÀngde sjÀlv in den i skÄpet. ?Hon kommer ner snart. Jag skall ta hand om dig sÄ lÀnge. Jag skall bistÄ henne i bestraffningen.?
Vad Àr det hon sÀger? Det mÄste vara nÄgot fel? ?Jag vet inte riktigt vad du? vadÄ bestraffning?? frÄgade jag tyst och tveksamt. Jag kÀnde hur jag rodnade över hela ansiktet. Plötsligt blev jag medveten om mina klÀder. Min blÄ minikjol frÄn ?fjortistiden?, min röda jumper, mina vita sockor. Det kÀndes fel. Varför hade jag satt pÄ mig dessa gamla fula klÀder. Jag ser ju inte klok ut!
Det var som om jag vaknade ur en dröm. Varför stod jag hÀr i en frÀmmande hall. Varför dessa idiotiska gamla groteska klÀder som dessutom satt
illa. Sedan mindes jag igen.
"Rösten hade bett mig ta pÄ dom. Det var en pÄminnelse om den första riktigt auktoritÀra person jag trÀffat, magister Rask. Han som skrÀmde slag pÄ klassen. Han som gett mig och mÄnga andra kvarsittning. Han som sÄ mÄnga gÄnger slagit med pekpinnen pÄ katedern. Han som var min klassförestÄndare i sjuan och Ättan.
?Du behöver inte vara orolig. Du kan lita pÄ mig. Detta kommer att stanna mellan dig, Linn och mig. Jag vet vad du gjort och du behöver inte skÀmmas. Slappna av och gör bara som Linn sÀger sÄ kommer allt gÄ bra. Ett rÄd Àr dock att aldrig stjÀla eller sÀtta dig upp emot Linn igen.? sade kvinnan lugnt till mig. Tanken slog mig, ville jag att detta skulle ske. Var det dÀrför min inre röst tvingat mig att för första gÄngen i mitt liv stjÀla och nyfiket fÄ rota igenom Linns - denne speciella tjejs - plÄnbok. Var det min inre röst som fick mig att trÄna efter hennes doftande underklÀder.

?Det mÄste..vara nÄgot missförstÄnd. Om du menar det dÀr med plÄnboken?jag har redan fÄtt en rejÀl utskÀllning och stry? nÄgot Àr fel...? sade jag stakande och försökte febrilt fÄ det hela att gÄ ihop.
...........

Jag hade sÀker stÄtt och stirrat in genom mahognyskÄpets glasdörrar i flera minuter. Linn hade under tiden varit tyst. Det rÄdde till motsats frÄn mina tidigare grÄtattacker ett pÄtagligt lugn.
?Visa mig din stjÀrt!? röt Linn Ät mig. Jag stod och fortsatte stirra in i skÄpet. Mitt yttersta ville springa dÀrifrÄn men innerst inne ville jag bara fogligt lyda Linn.
?Du gillar verkligen att utmana ödet din vidriga hora.? frÀste Linn och Äterförde mig till verkligheten. Eller var det en dröm trots allt? DÄtid och nutid flöt ihop. Det kÀndes pÄ nÄgot sÀtt berusande. NÄgon styrde över mitt liv. Kontrollerade över mig. Jag kunde slappna av. Behövde inte ta ansvar sjÀlv, utan bara lyda.
Jag vÀnde mig lÄngsamt sÄ att hon tydligt kunde skÄda min vÀlformade fasta stjÀrt. Nakenheten gjorde att jag rös till lite. HÀr stod jag blottad och visade upp mina intimaste kroppsdelar för en annan kvinnlig skolkamrat. Dessutom kunde vem som helst komma in i fysik och kemisalen och se mig. Jag upplevde kanske en kÀnsla av skam, men det kÀndes ÀndÄ rÀtt pÄ nÄgot sÀtt.
?SÀra pÄ benen slampa!? beodrar hon mig.
Jag gjorde som hon sade. Hon befaller, jag lyder. ?VÀnd dig om och se mig i ögonen!? sade hon med barsk ton. Under det att jag tvingades att se hennes kalla men vackra ögon kÀnde jag hennes fingrar mot mitt kön. Inte smekande, snarare en hÄrdhÀnt utforskning. Ett finger pressade sig in. Aldrig har nÄgon vidrört mig sÄ mycket med hÀnderna dÀr - inte ens min fd pojkvÀn, eller de andra killarna som man utan att lyckas försökt finna njutning hos - utom mig sjÀlv. Jag var vÄt. Gud varför var jag vÄt? Jag Àr inte flata! Dessutom under rÄdande omstÀndigheter borde jag definitivt inte vara kÄt! Varför gör jag inget motstÄnd?!

...........
Kvinnan hade nu stÀngt till skÄpdörren dÀr hon hÀngt in jackan och sade uppmanande.
?Följ mig! Vi skall ner i kÀllaren. DÀr har vi förberett allting?. Hon gick före mig in i en korridor som ledde ut frÄn hallen. ?Ehm?okej? sade jag och följde efter i strumplÀsten.
Det förvÄnade mig att jag efter den första chocken att se denna kvinna frÄn fotografierna ÀndÄ nu tog den nya utvecklingen sÄ naturligt. Inget större ifrÄgasÀttande frÄn min sida. Den rÀdsla som jag kÀnt innan jag ringde pÄ, var som bortblÄst. Det overkliga i situationen, de senaste dagarnas vÄndor gjorde att jag bara tyckte att det var skönt att nÄgon tog beslut Ät mig. Jag orkade inte tÀnka ut förklaringar sjÀlv. Jag visste bara att vad som Àn hÀnde sÄ skulle det befria mig frÄn min söndertrasade vÀrld dÀr jag stÀndigt försöker hitta mitt riktiga jag, samtidigt som jag försöker leva upp till vad som Àr ?normalt?. Allting skulle bli bra igen. Jag mÄste bara först ta mitt straff.
Hon öppnade en dörr vid slutet av korridoren. KnÀppte pÄ en strömbrytare och jag tittade ner för en lÄng kÀllartrappa. Jag följde henne ner för de branta trappstegen i sten.
Vi kom in i en sorts kombinerad gillestuga och mindre motionssal. I en stor öppen spis pÄ kortvÀggen brann en stor sprakande brasa. Utmed lÄngvÀggen fanns det en ribbstol. Det var vÀl den ifrÄn fotografierna. Mitt i rummet fanns det en sorts motionsapparat - med
tyngder och underliga stÀllningar för diverse styrketrÀning.
En soffgrupp i skinn, helt i svart och ett stort marmorbord stod vid den andra kortvÀggen. Rummet var varmt och atmosfÀren fÄr nÀrmast beskrivas som hemtrevlig. En samling medeltida vapen, rustningar och sköldar gav rummet lite utav ett gotisk utseende.
Den svarthÄriga kvinnan gick bort till ett stort svart skÄp som stod vid sidan av ribbstolen.
Öppnade det, men dolde med sin kropp möjligheten för mig att sjĂ€lv titta in. Hon stĂ€ngde dörren skyndsamt och höll nu en videokamera i sin hand.
Jag hade blivit stÄende mitt i rummet. Jag kÀnde mig mÀrkvÀrdigt lugn och vÀntade nÀrmast pÄ nya order.
?Med den hÀr skall jag filma allt. Jag vill ha ett minne med mig nu nÀr min drottning har varit sÄ givmild och skall slÀppa tyglarna om mig, sÄ att jag kan flytta utomlands. Jag har hört att hon letar efter en ersÀttare.? sade kvinnan roat. ?Jag vill först att du gÄr bort och stÀller dig vid ribbstolen och vÀnder dig mot mig.? sade kvinnan plötsligt pÄ samma uppfordrande och bestÀmda sÀtt som tidigare vid dörren. Hon pekade samtidigt med ena handen mot ribbstolen.
Magister Rasks ande svÀvade omkring i rummet. Jag blundade, kÀnde hans LÀkeroldoftande andedrÀkt, hörde hans hÄrda ord framför hela klassen. Mina tÄrar, min skam och min förödmjukelse.
Jag hade nu stÀllt mig - vÀnd emot kvinnan - och med ryggen mot ribbstolen.
Den Àldre kvinnan hade tÀnt en lampa som satt pÄ vÀggen intill ribbstolen och riktade den mot mig. Sedan stod hon dÀr framför mig med kameran framför ansiktet och filmade.
?NÄ Madeleine. Varför Àr du hÀr?? frÄgade hon. ?Jag skall straffas av Linn.?. svarade jag och jag kÀnde hur det började rinna tÄrar nedför mina kinder. Det kunde inte vara uttryck för sorg eller att jag kÀnde mig ledsen. Det mÄste vara tÄrar av tacksamhet. Allt skulle nu bli bra. Jag skulle fÄ mitt straff. Linn skulle ge mig den förlösande chansen.
?Varför skall du straffas?? frÄgade kvinnan. ?För det jag gjorde emot Linn.? svarade jag grÄtande och med höga snyftningar. ?VÀnd ryggen mot mig!? sade hon med lite hÄrdare tonfall. VÀnd mot ribbstolen grÀt jag nu Àn mer högljutt.
?Ta nu av dig kjolen, hörde jag plötsligt kvinnan sÀga. Fortfarande vÀnd emot ribbstolen knÀppte jag upp den i sidan. Kjolen satt betydligt trÀngre över höfterna Àn den gjorde för 3-4 Är sedan. Det var med viss möda som jag fick ner den över min betydligt rundare men vÀldigt vÀlformade stjÀrt . Till slut gick det och den föll ner pÄ golvet. Jag lyfte pÄ fötterna och sparkade den Ät sidan. Jag skÀmdes över mig sjÀlv, men jag nÀstan lÀngtade att fÄ höra en ny befallning. LÄta mig styras utan egen kontroll men jag upplevde ÀndÄ att det var lite irriterande att ta order ifrÄn denna kvinna och inte Linn.
Jag visste vad som vÀntade mig. Det berÀttade Linn sadistiskt nÀstan i detalj för mig medan hon med hennes bara hÀnder torterade mig i damtoaletten.
DÀr kom han in i mitt liv igen. Magister Rask med den dÄliga andedrÀkten. Sedermera sparkad frÄn skolan för hans psykiska tortyr pÄ eleverna i skolan. Kvinnans strÀnga röst Äterförde mig till verkligheten i den varma gillestugan.
Det finns kanske nÄgot exhibitionistiskt drag i mig. Det kÀndes pÄ nÄgot sÀtt lustfyllt att veta att nÄgon betraktade mig genom videokameran. Det var som hela vÀrlden tittade pÄ. Det gick smÄ kÄrar igenom min kropp nÀr jag stod dÀr endast iförd mina stringtrosor.
Detta att tvingas blotta sig inför en kvinna. Dessutom okĂ€nd och med en filmkamera i handen, i detta stadium av nĂ€rmast extas som jag nu befann mig i kĂ€ndes det onekligen speciellt. Det var ett ytterligare element av overklighet som gav mig skydd. Möjlighet att Ă€nnu bĂ€ttre fjĂ€rma mig frĂ„n och förtrĂ€nga mitt ?vanliga normala? jag. Öppnade möjligheter för en flykt in i det grĂ€nslösa tillstĂ„ndet dĂ€r begrepp som moral och ansvar saknar betydelse.
Jag var ett litet barn, som vÀntade pÄ att bli formad och skapad av andra. I skriande behov av auktoriteter och vÀgledning. Gör vad ni vill med mig! Det var ju ÀndÄ inte jag. Eller som ett barn i en godisaffÀr. Ensam i butiken för nÄgra minuter. Inga förmaningar om tandtroll eller
butiksinnehavaren som vill ha betalt. Ta vad du vill. Inga konsekvenser, inga fördömanden. Endast frid och njutning.
Jag kÀnde plötsligt kvinnans hÀnder pÄ min stjÀrt. NÀstan smekande. Hennes fingrar löpte nedför stjÀrtspringan Sedan kÀnde jag dem mot mitt kön. Hela tiden utanpÄ trosorna. Jag höll andan. ?StrÀck upp hÀnderna och hÄll i ribbstolen.? beodrade kvinnan mig.
Medan jag greppade tag om en av de högsta ribborna kÀnde jag hur hon drog ner mina trosor till anklarna. Som ett lydigt barn - utan uppmaning - klev jag ur mina stringtrosor.
Plötsligt snÀrtade hon till min ena skinka med handflatan. Jag blundade och stÄlsatte mig inför fortsÀttningen. NÄgonstans i bakhuvudet undrade jag var Linn var. Hade hon inte sagt att hon skulle straffa mig?
Nu följde nÀsta slag. Nu nÄgot hÄrdare Àn det första. Det sved och brÀnndes till ordentligt. Sedan följde en skur av slag pÄ mina stackars skinkor under ungefÀr tvÄ minuter. Jag var tvungen att skrika, det gjorde ont. Det gjorde ljuvligt ont. Mina skrik kÀndes samtidigt som ytterligare en befrielse. Det var som nÄgot kom ut ur mig,. NÄgot som vÀntat pÄ förlösning i mÄnga Är. Jag ville att hon skulle slÄ mig Ànnu hÄrdare. Jag ville genom den ljuva plÄgan tömma mig pÄ den Ängest och de instÀngda kÀnslor som jag nu kÀnde tryckte pÄ allt mer. Fler tÄrar rann ner för mina kinder fortfarande av tacksamhet och inte av sorg.
SÄ slutade slagen. Jag nÀstan hÀngde i ribbstolen. Hakan intryckt och nÀstan fastklÀmd mellan spjÀlorna. TÄrarna hade forsat ner för mina kinder. Befrielsens tÄrar. Varför slutade hon? Min stjÀrt ville kÀnna mer. Det fanns fortfarande mycket kvar som jag ville fÄ ut. Den behagliga kÀnslan som kunde liknas som en kontrast av vÀrme och kyla spreds nu frÄn mina skinkor, via ljumskar och ut vidare i mitt underliv.
Jag slÀppte taget om ribbstolen och vÀnde mig om. Kvinnan stod kvar bakom mig. Ur ett mörkt hörn stegade Linn fram med videokameran framför ansiktet.
I skolan var hon alltid vÀlklÀdd och gick i dyra klÀder. Dock hade hon inte den snobbattityd som de flesta överklass barn brukar ha. Nu sÄg jag henne för första gÄngen i konstiga ?icke normala? klÀder. Hon bar svarta lackstövlar som gick upp till knÀna, lÄnga lackhandskar som gick Ànda upp till armbÄgen och nÄgon form av svart lackteddy med kedjor lite var stans samt en ögla dÀr en ihoprullad piska hÀngde. Hennes lÄng ljusblonda hÄr hÀngde över axlar och rygg. Hon stod dÀr tyst ett tag och filmade mig dÄ jag grÀt.
?Detta vara bara en liten uppvÀrmning. Snart skall du skÀnkas Àn mer smÀrta ditt billiga köttstycke.? vÀste Linn och avbröt den olidliga tystnaden. Hennes röst var sÄ underbar att lyssna pÄ. Den var förtrollande. Hon sÀnkte ner videokameran frÄn ansiktet och tittade mig stint i ögonen med sina klarblÄ ögon.
Jag var fortfarande omtumlad och mina tankar lÄngt borta. Det var Äterigen den dÀr kÀnslan att befinna sig mellan dröm och verklighet. Jag ville i detta lÀge inte tÀnka för mycket. Tankar skulle bara tvinga mig att vandra tillbaks till en verklighet som jag inte just nu ville möta
igen. Det fanns alldeles för mÄnga obesvarade frÄgor. KÀnslor och tankar som jag inte ville fÄ svar pÄ. Jag kan tÀnka mig att det kÀnns pÄ samma sÀtt för en drogmissbrukare. RÀdslan för att giftet skall sluta verka. Det fruktansvÀrda uppvaknandet som lurade runt hörnet.
?Jag vill filma dina röda horaktiga skinkor i nÀrbild. VÀnd dig om igen och skjut ut
stjÀrten ordentligt!? röt Linn Ät mig.
Tacksamt mottog jag henns uppmaning. Det var enklast sÄ. Bara lyda order. Det gav mig trygghet igen. Jag vÀnde mig om igen. Försökte verkligen puta ut med min stjÀrt sÄ mycket som möjligt. Jag hörde hur hon klev nÀrmare dÄ stilletklackarna lÀt emot stengolvet. Jag Àr en blotterska. Det var inga tvivel om den skaken. Jag kÀnde det intensivt. Jag vill att Linn skulle filma min nakna stjÀrt och jag njöt av det.
...................
För nÄgra mÄnader sedan - en varm sommarkvÀll - hade jag cyklat utmed strandpromenaden som gÄr lÀngs vÄrt bostadsomrÄde hÀr i Göteborg. VÀgen slutar intill skogen. KvÀllen var varm. Inne i en glÀnta hade jag stannat. KlÀdde av mig. Jag lade mig pÄ rygg pÄ marken. Drog upp mina sÀra ben. KÀnde den svala kvÀllsluften smeka mitt sköte under kjolen. Jag önskade att hela vÀrlden skulle se mig dÄ. Jag njöt av att blotta mig. Jag smekte mig sjÀlv till en
ljuvlig orgasm. Det var sÄdana hÀr saker jag fick tillfredstÀllese av dÄ min oduglige pojkvÀn var nöjd med det trista sexliv vi hade.
...................
?SÀra pÄ benen som den slynan du Àr!? sade Linn bryskt.
Jag sÀrade försiktigt pÄ benen. Medveten om att jag nu blottade mina allra intimaste kroppsdelar. Den ljuvliga skammen. Att nÀstan kunna kÀnna hur Linn och den Àldre kvinnans blickar trÀngde in i min stjÀrt. Inget som dolde. Avslöjad och ertappad pÄ bar gÀrning. Den spÀnning som ibland infann sig nÀr man gjort nÄgot olovligt i skolan. Som till exempel nÀr jag hade gjort en teckning i min historiebok. Det var en tavla av en gammal svensk kung och hans gemÄl. Jag hade skrivit magister Rask ovanför bilden, gjort en pratbubla ur kvinnans mun. ?Fyfan vad magister Rask luktar illa!? Plötsligt stod han dÀr bakom min axel. Jag hade just ritat ett rökmoln som sprutade ut ur kungens mun. Den andedrÀkt som nu slog emot mig nÀr utskÀllningen bröt ut var vÀrre en vanligt.
I denna stund, nÀstan 4 Är efter den incidenten, förstod jag saker och ting sÄ mycket bÀttre. Denna strÀnga magister Rask hade lockat mig. Den hÄrda genomtrÀngande blicken, den allmÀnt frÄnstötande uppsynen och lukten av LÀkerol hade tjusat barnet som trots allt gÀrna vill att spöket skall skrÀmmas. Den kittlande skrÀcken och nyfikenheten. Hur kÀnns det? FÄ utlopp för kÀnslor som kanske inte Àr de invanda. Kastas ut i rymden i det okÀnda. Möta mitt rÀtta jag! Jag hade alltid fascinerats av pekpinnen som han höll i handen. Ibland lÀt han den eftertÀnksamt slÄ i sin handflata . NÀr han var arg sÄ slog han den i katedern. Nu för första gÄngen mindes jag hur jag hade fantiserat att magister Rask skulle dra ner mina byxor och piska mina skinkor med pekpinnen. Jag mindes hur jag efter lektionen fick sitta och sudda ut mina illustrationer i historieboken. Denna fantasi var tilltalande pÄ den tiden, men jag kÀnde alltid att det var en detalj som jag inte gillade av fantasin. Jag visste inte riktigt vad.
Det var som ett inre tvÄng. Jag var tvungen att fÄ kÀnna det. Jag ville blotta min stjÀrt för Linn. KÀnna hennes fingrar klÀmma pÄ mina skinkor. Om hon inte gör det sÄ fÄr jag be henne. Jag förtjÀnar verkligen smÀrta. Jag förtjÀnar verkligen Linns förakt. Jag förtjÀnade verkligen de slag, sparkar, grepp och spottloskor i damtoaletten.
SÄ Àntligen kom befrielsen. Piskans hÄrda rapp. Jag vÄgade inte skrika. GÄng pÄ gÄng ven piskan efter en knapp rörelse ifrÄn Linns högerhand medan hon filmade med vÀnster. Efter den smÀrtsamma behandlingen hÀngde jag trött och flÀmtande i ribbstolen. Hennes fingrar strök över stjÀrten. Den andra kvinnan som höllt min nacke hade nu slÀppt den och övergÄtt till att smeka mina fylliga bröst utanpÄ mina klÀder. Jag hörde hur de bÄda andades tugnt och uppenbarligen njöt av vad de gjorde. Mina skinkor drogs isÀr. Ett finger strök försiktigt i min stjÀrtspringa och stannade vid mitt stjÀrthÄl. Tryckte pÄ lite och sedan hÄrdare. Jag kÀnde hur Linns handskbeklÀdda finger trÀngde in. Hur min ringmuskel vidgades och sakta omslöt hennes finger.
DÄtid och nutid skulle mötas. LikasÄ dröm och verklighet. Eller var det jag och mitt verkliga jag som trÀdde fram?
Jag sÄg hur en gest ifrÄn Linn fick den svarthÄriga kvinnan att gÄ bort till skÄpet vid sidan om ribbstolen och öppna skÄpsdörren. Hon tog ut en tygpÄse som hon sedan kom tillbaks med och satte sig pÄ knÀ bakom mig. Jag kÀnde plötsligt nÄgot kallt om midjan och tittade ner. Kvinnan spÀnde pÄ mig nÄgot sorts lÀderskÀrp. FrÄn skÀrpet hÀngde det pÄ framsidan ner smÄ tunna lÀdersnören. Jag kÀnde ocksÄ att nÄgot hÀngde ner över mina skinkor. Jag beordrades att ytterligare sÀra pÄ benen, vartefter snörena pÄ framsidan drogs under mitt skrev. Jag
kÀnde nÄgot som spÀnde över stjÀrtspringan Sedan hur det som hÀngde bakom mig drog Ät och hur det spÀnde i mitt sköte.
Även fast jag inte kunde se min egen stjĂ€rt förstod det helt klart för mig vad syftet med denna anordning var. Jag kĂ€nde nĂ€mligen hur det flĂ€ktade in i stjĂ€rtspringan. Jag förstod att mina skinkor nu var helt utflĂ€kta och att min analöppning och kön var helt blottade. Man kan inte kĂ€nna sig naknare. Detta var den optimala symbolen för total underkastelse. Den som sĂ„g min stjĂ€rtöppning tittade ocksĂ„ rakt in i mina allra djupaste vrĂ„r. Inget kunde lĂ€ngre döljas. Mina innersta kĂ€nslor och hemligheter var utlĂ€mnade och jag var i betraktarens vĂ„ld, underkastelsens ljuva sötma sköljde över mig. KĂ€nslor som jag tidigare förtrĂ€ngt. Jag ville bli dominerad. Jag ville bli dominerad av en kvinna. Jag insĂ„g nu Ă€ven att jag egentligen aldrig tĂ€nt pĂ„ en mans kropp. Att felet med min fantasi om magister Rask var just magister Rask sjĂ€lv. Mina fantasier innehöll i stort sett bara kvinnor. Gud, var jag verkligen lesbisk? Har jag förtrĂ€ngt de kĂ€nslorna för att det inte Ă€r ?normalt??
Som för att hörsamma mina tankar hör jag Linn sÀga ?Nu skall slynan utnyttjas efter mina behag, hÀmta min niosvansade catwhip?. ?Som du önskar hÀrskarinna.? sade den Àldre kvinnan repsektfullt.
Jag stod fortfarande vÀnd mot ribbstolen, men jag kunde se hur den Àldre kvinnan gick bort till sidan av den öppna spisen och tog fram en catwhip med smÄ knutar lÀngst ut pÄ vardera av de nio lÀder remmarna som hÀngde vid sidan av spisen.
Linn tog samtidigt tag i min överarm och drog ivÀg med mig fram till ?motionsapparaten?. Diverse tyngder och allehanda konstiga anordningar satt monterade pÄ en svart lÀderbÀnk
Jag blev stÄende framför den och bredvid mig stod kvinnan med den niosvansade piskan. Jag tyckte mig se ett leende pÄ hennes lÀppar. Det rÄdde en mÀrkbar spÀnning i luften liknande den som man kan uppleva innan ridÄn skall gÄ upp pÄ teatern, Vi visste alla att vi hade en ljuvlig gemensam upplevelse framför oss. Om sÄ frÄn olika perspektiv.
Linn tÀnde en lampa i taket som nÀrmast liknade en strÄlkastare. Den svarta lÀderbÀnken var nu kraftigt upplyst.
?Ta av dig resten av klÀderna och lÀgg dig pÄ magen pÄ bÀnken. Strumporna kan du behÄlla pÄ? beodrade Linn.
Jag ville inte visa mig för ivrig utan klÀdde lÄngsamt av mig och lade min jumper och bh under bÀnken. Det svarta lÀdret kÀndes kallt mot min kropp nÀr jag lade mig ner pÄ bÀnken. Jag kÀnde hur min hud knottrades. PÄ den kortÀnda dÀr jag lÄg med mitt huvud fanns en kudde som var fastspÀnd med ett band runt bÀnkskivan. Den sköt nu Linn in under mina fylliga runda bröst, vidare under magen för att till sist placera den under höfterna. Detta gjorde att min stjÀrt sköt upp lite.
?Är du redo att skrika som en stucken gris, ditt luder?!? frĂ€ste Linn Ă„t mig och skrattade hĂ„nfullt. ?Ja, Linn, jag Ă€r redo? hörde jag mig sjĂ€lv sĂ€ga samtidigt som tĂ„rarna började rinna igen. Det kĂ€ndes som om det kröp myror över min stjĂ€rt. Varenda kĂ€nselnerv höll pĂ„ att krypa upp nĂ€rmast huden. Det var som om dom alla ville vara med och fĂ„ smaka pĂ„ piskans svidande kyssar. Hela min kropp skrek av förvĂ€ntan. Jag blundade och vĂ€ntade. Linn rykte Ă„t sig den niosvansade piskan ifrĂ„n den andra kvinnan och tryckte kameran i famnen kvinnan.
?En slampa som du Àr inte vÀrdig att uttala mitt namn! Jag skall hÀdanefter tilltalas som hÀrskarinna eller drottning av dig!? skrek Linn Ät mig och jag kÀnde ett hÄrt rapp. Knutarna lÀngst ut pÄ lÀderremmarna trÀffade mitt ömma stjÀrthÄl. SmÀrtan kom trots min beredskap helt ovÀntat. Hela min kropp ryckte till och jag skrek till högt. NÀsta slag sved minst lika mycket.
KÀnslan var nÀstan chockartad. Nu följde slagen varandra i ett ganska högt tempo. Piskan ven oregelbundet över mina skinkor samt pÄ mitt blottade stjÀrthÄl och kön. Den chockartade kÀnslan av smÀrta vid varje slag började nu att alltmer försvinna dÄ jag uppfylldes av en mental tillfredstÀllelse utan dess like. Jag fortsatte dock att skrika dÄ min kropp fortfarande reagerade pÄ den fysiska smÀrtan.
En underbar vÀrme började att spridas. Stinget och det ljuvliga ljudet av piskans vinande och nÀr den snÀrtar emot mitt skinn skapade en sÄdan koncentration av kÀnslor. Det var som kroppens alla förnimmelsepunkter var koncentrerade pÄ en och samma sak. Allt annat saknade i denna stund betydelse. Inget kunde ta sig igenom den emotionella anstormning som nu totalt dominerade. Den förtrÀngda instinkt som jag alltför lÀnge hade förvÀgrat mig.
Mina skrik hade nu snarare gÄtt över till stön och flÀmtningar. Jag kÀnde hur jag sköt upp min stjÀrt för att möta piskans underbara sveda och hetta. SmÀrtans kyssar som nu tÀckte varje kvadratcentimeter av min stjÀrt. Skinkorna brÀnde som eld. Det gjorde fruktansvÀrt ont, men nu fanns det ingen grÀns. Jag var pÄ vÀg mot stjÀrnorna, Jag skrek, grÀt och stönade om vart annat. Jag hade utan att tÀnka pÄ det nÀstan rest mig upp pÄ knÀ för att kunna möta Linns skoningslösa slag. Jag var sÄ kÄt och vÄt att det skvÀtte safter nÀr piskan trÀffade mitt kön. Hela tiden filmade den Àldre kvinnan.
Jag nÄdde Àntligen Ànda fram. Till den slutliga befrielsen, Jag hörde mig sjÀlv skrika ett lÄng utdraget tjut medan en orgasm genomfor och tillfredstÀllde min kropp samtigt som min sjÀlv befriades ifrÄn de falska instÀllningarna om vad som skall anses som ?normalt? och inte ?normalt?. Jag föll sedan ihop pÄ magen pÄ bÀnken igen. Jag vet inte om jag pÄ nÄgot sÀtt svimmade, men det kÀndes som om jag vaknade upp en stund efter min orgasm i mitt mentala tillstÄnd, extas. Svala hÀnder smekte min stjÀrt. Plötsligt kÀnde jag lÀppar mot mina skinkor. Kyssar som försiktigt trycktes mot mina svidande glober. Som tycktes vilja smaka och dela den ljuva hettan, som vÄgor som slickar den varma sandstranden och lÄnar dess hetta. En naturens symbios dÀr olika krafter ger och tar enligt skapelsens urgamla traditioner.
Likt ekologins livsviktiga harmoni dÀr inget fÄr rubbas men dÀr min sjÀls balans - av uppfostran och moral - tvingats bryta min naturliga drift och roll. Ett dagbrott i min sjÀls vagga som nu lÀktes och fylldes igen. Det som hade skett i kvÀll hade skapat den inre friden. Jag var hel. Jag kÀnde en stor tacksamhet mot min befriare.
NÄgon sÀrade pÄ min skinkor och jag kÀnde hÀnder under höfterna. Banden som tryckte in i mitt skrev lossades lÀderskÀrpet knÀpptes upp och togs bort. Mina skinkor sÀrades igen. Jag kÀnde en tunga som slickad mig i springan. Samma tunga slickade sedan lÀngre ned. AndedrÀkten mot mitt kön. En tunga och ett par lÀppar som sög i sig njutningens safter. Fingrar som masserade min ?vulva?. HÀnder som ger mig en smörjelse. En tunga nÀrmar sig försiktigt mitt stjÀrthÄl. Jag visste inte om det var den Àldre kvinnans eller Linns. Det spelade igen roll. Snarare var det ovissheten ett ytterligare element för att skapa den totala vissheten.
Plötsligt tornade Linn - min hÀrskarinna - upp framför mitt ansikte och tryckte passionerat sina lÀppar emot mina. En lÄng underbar passionerad kyss utan dess like. Min drottnings silkeslena fylliga lÀppar emot mina. En kÀnsla och en njutning jag aldrig upplevt med nÄgon av alla de killar jag kysst. Det fanns inga grÀnser. Rymden hade öppnat sig. Jag tryckte tacksamt upp min stjÀrt för att vÀlkomna den Àldre kvinnans tunga och slog armarna om min befriare.
Nu finns du hos mig? Mitt rÀtta jag, jag har hittat dig?