Återföreningen.

Tags:

Omröstning: 0.0/10 (0 röster lagda)

Det var oktober. Solen stod lågt över himlen och alla stadsträden exploderade i orange, gult och rött. Det var som om naturen satsade allt på en sista uppvisning innan vintern skulle komma och kylan skulle döda allt liv.
Parken vid Rosenlundskanalen var befolkad ikväll. Hon stod ett tag på bron och tittade på ankorna som spradade runt där nede vid det silverglittrande vattnet. Att dom inte fryser, tänkte hon och drog kappan tätare om sig. En sista blick på fåglarna och hon gick vidare nedåt Kungsportsavenyn. Snabbare nu.
Hon kände kroppen spänna sig i förväntan och rös till när hon öppnade dörren till restaurangen som var hennes mål. Hon drog nervöst av sig kappan.
Garderobsvakten tittade vänligt på henne.
- Första daten?
- Eller nåt.
Mumlade hon och log lite mot honom innan hon tog väskan och gick in i matsalen.
Fem år hade gått. Hon hade förändrats. Hennes kropp var smalare, ansiktet likaså. Dock var formarna absolut kvinnliga. Klänningen hon köpt dagen innan bevisade det, mer än hon egentligen gillade. Expediten hade utövat exceptionell expertis och innan hon förstod vad som hände stod hon på gatan med en klänning som hon inte ens visste om hon vågade bära. Stropparna var nära att ramla ned från hennes axlar och urringningen gick tvärs över brösten och överlät lite till fantasin. Det svarta tyget smög sig runt hennes hud som mjuka krävande smekningar och hennes kropp svarade föräderskt. Blodet forsade i ådrorna, huden sitrade, benen kändes darriga. Hon strök händerna snabbt över höfterna och tittade ned på sina bröst, för att förvissa sig om att dom inte var på väg att rymma, när hon hörde sitt namn ropas.
Hon tittade osäkert runt sig, försökte hitta ett ansikte till rösten, önskade plötsligt att hon haft sällskap på vägen. Att förmana sig själv att ha självförtroende och vara tuff är en helt annan verklighet än den man praktiserar bland andra människor.
Med allas blickar på sig, förbannade hon kärringen som sålt henne klänningen och önskade hon hade tagit på sig jeans istället. Då hade hon varit tvungen att ta låga skor också, inte dom här höga klackarna som fick henne att vingla runt som ett barn som inte riktigt lärt sig gå än.
Just som paniken började gripa tag kände hon ett drag i nacken. En varm röst viskade i hennes öra.
- Hittar du inte vägen?
Hennes kropp ryckte till i förskräckning, en hand grep tag i hennes överarm som för att stödja. Eller för att hindra henne i att gå. Hon visste inte vilket. Hon slöt ögonen i ett försök att få bort bilderna som kommit för hennes inre. Hon hörde röster från tidigare, skrattande, retande, glada röster som gjorde skam på allt hon försökt tränga bort dom sista åren och i ett sista försök att radera förtiden ryckte hon till sig armen och blängde på personen som stod bredvid henne.
- Jag kan faktiskt stå själv!
Hon förbannade sig själv för sitt barnliga beteende, och önskade att hon inte sagt något alls. Han tittade nöjt på henne och log lite.
- Jag ser det.
- Måste du vara sarkastisk det första du gör?
Hon hörde själv hur gnällig hon lät. Han svarade blitt.
- När du ber om det så.
Detta gick helt fel väg, insåg hon och tittade ned i golvet medan hon drog andan djupt för att kontrollera sitt sinne. Hon slöt ögonen och försökte glömma hans sarkastiska blick för ett ögonblick medan hon lugnade ned sig. Hon insåg att han inte förtjänade denna ilska. Att hon, efter fem år, fortfarande inte klarat radera honom från sin själ var inte hans fel, och att alla känslorna nu kom tillbaka som en explosion i henne borde hon bättre kunna klara av att dölja.
- Förlåt, sa hon skamsen.
- Det är okej, svarade han. Alla kan göra ett misstag.
Han betonade ordet ett och när hon tittade på honom, sa han vänligt varnande:
- Jag är snäll bara första gången och du är tillräckligt smart vännen, för att inte svara mig på det viset igen.

Hon rodnade när hon insåg vad han faktiskt sa. Det var som ett slag i magen. Som om han med dom få orden raderade ut allt hon tänkt, allt hon jobbat för under tiden hon varit borta. Han kunde lika gärna sagt; res hela världen runt för min del, det ändrar ändå inte din underlägsenhet gentemot mig.
Dom var båda tysta ett tag. Världen stannade till medan dom stod där och vänjade sig vid varandras närhet igen. Det var som om dom stod i kulisserna till en färgad stumfilm. Hon vände sig mot honom.
- Varför står vi här?
- Så att folk skall kunna vänja sig vid att se oss ihop, svarade han med ett snett leende.
Hon kände irritationen komma, tittade ogillande in i hans lugna, utmanande ögon, såg hur han närmast njöt av att se henne arg och visste att hon redan hade förlorat. Hon hade kommit hit, trott sig vara starkare, hade hoppats han skulle komma så hon kunde bevisa för honom att han inte längre kontrollerade hennes kropp, hennes sinnen, hennes tankar, hennes liv.
Så fel hon hade haft. Hur kunde hon ha varit så otroligt naiv och trott att det skulle vara annorlunda nu, att hon skulle kunna konkurrera mot hans styrka.
Hon ville rymma, vända sig om och springa därifrån det snabbaste hon kunde. Bort ifrån honom, från alla dom som tittade på och såg hur han tog tillbaka henne så lätt som ingenting. För dom måste ju se det, hon kände det ju till och med fysiskt. Framförallt kände hon hur självsäkerheten bara dunstade bort, som vatten en het sommardag.
Hon öppnade munnen för att be honom fara åt helvete, när hon plötsligt, chockad, insåg att det var sig själv hon var arg på. Arg för att hon kände en otacksam lust att hänge sig totalt i hans våld, låta sig lyftas upp i hans trygghet, i hans kontroll, i hans krävande dominans.
Hans blick var allt det hennes inte var; vänligt utmanande, tröstande triumferande. Hon bet sig i läppen, tittade hjälplöst på honom.
- Snälla, bad hon lågt.
Han såg fundersamt på henne och tog plötsligt tag i hennes vänstra hand. Han smekte långsamt över hennes nakna ringfinger med tummen och hon höll andan. Väntade på hans fråga. Men den kom inte. Istället sa han bara:
- Det sitter folk du känner borta vid pianot. Gå bort och säg hej, så kommer jag straxt.
Han vände sig om och gick därifrån med snabba steg. Hon tittade efter honom och såg honom öppna restaurangdörren och gå ut i oktoberkylan. Hon stod kvar och kände lättnad över att komma undan hans oställda fråga om hennes ringfinger, som helt säkert skulle leda henne in i frestelsen att låta honom få veta hur mycket hon saknade honom. Hur hungrig hon var efter hans beröring, hans smekningar. Hans nakna kropp över hennes. Hans kyss. Hennes tankar gick åter till fantasin om hur han skulle ta henne. Långsamt. Bestämt. Ömt. Krävande. Hon kunde nästan känna honom mot sig så stark var hennes längtan. Den fick hennes kropp att värka. Hon slöt ögonen för att få bort synen, men dom blev bara starkare. Hans ansikte nära hennes, hans doft, hans underbara starka manliga doft som fick hela hon att kännas som en enda stor erotisk laddning.
När han kom tillbaka satt hon på en stol i baren och hällde i sig vodka. Hon fick ett ogillande uttryck i ansiktet efter hon tömt glaset och tittade sen uppmanande på bartendern som leende gav henne påfyll.
- Blanda åtminstone med läsk, bad han med et litet leende bredvid henne.
- Är du rädd du blir tvungen att bära mig hem, frågade hon och tittade ned i glaset.
- Det gör jag så gärna, vännen min, men tro inte att du kommer ifrån det ostraffad.
Hon ställde glaset ned med en smäll och vände sig mot honom med blixt i blicken.
- Jag kom inte hit för att bli läxat upp, fräste hon .
- Fel, sade han, plötsligt hård i rösten, det var exakt därför du kom! Tror du verkligen att du kan lura mig med ditt lilla ?låtsas vara stark? spel? Jag är inte dum, vännen, och dina ögon avslöjar dig. Dessutom borde du veta bättre än att ge dig in en kamp med mig som du omöjligt kan vinna.
Han böjde sig närmare henne och sade hotande:
- Kom inte här och be mig vara snäll. Det är det sista jag tänker vara! Och det var för det du kom.
Han grep tag i hennes överarm och ryckte ned henne från barstolen. Hon snubblade efter honom genom lokalen och förbannade åter sina höga klackar som hon inte riktigt kunde bli vän med. Han såg uppgiven ut.
- Nästa gång kanske du skall ta bekvämare skor? Han pausade lite innan han lade till ? som du faktiskt kan hantera.
- Jag räknade faktiskt med att kunna gå i mitt eget tempo, sade hon och försökte dra till sig armen.
- Mhmm, svarade han kort och tog ett hårdare tag i hennes arm medan han styrde henne mot pianot.
Vid pianot satt hennes förtid. Mixat ihop med honom blev det nästan för mycket för henne och hon kände för att krypa in i sin tråkiga kokong och stanna där, i tryggheten. Hon ville inte konfronteras med frågor. Hon orkade inte deras nyfikna blickar som ville veta varför hon drog, vad hon hade gjort sedan dess och framförallt varför hon nu hade kommit tillbaka. Att ge dom sanningen skulle vara att gå rakt in i skärselden. Hans triumferande blick skulle vara nog för att hon aldrig skulle komma därifrån. Hans sinne, när han insett att hon ljugit för honom, att hela hennes reträtt berott på feghet skulle göra honom vansinnig. Straffen skulle bli hård, både fysiskt och psykiskt. Han skulle bryta ned henne så totalt att hon inte nånsin skulle våga gå emot honom igen.
Han tittade fundersamt på hennes ansikte medan hon svarade undvikande på deras frågor. Hon mumlade något flummigt om utbildning och praktik i New York innan hon ledde frågan in på World Trade Center och hur hon tillfälligtvis hade befunnit sig bara några hundra meter därifrån. Hans ansikte träckte ihop sig till en slags lidande grimas och hans kropp gled närmast automatisk närmare hennes, som för att kompensera för att han inte varit där och skyddat henne. Gruppen blev överförtjust i dramatiken och bombarderade henne med frågor om hur horribelt det varit, var hon inte rädd, hade hon sett några döda som fallit från himlen och hur mådde hon nu? Hon lade ut i det vida och det breda medan hennes kropp skakade av hans närhet. Allt hon ville var att vända sig mot honom och be honom ta henne hem så hon kunde känna honom mot sig. Allt hon kunde tänka på var att få kyssa hans mun, få smeka hans varma hud och ligga nära, nära intill hans hårda kåta kropp.
Hon ryckte till när han några timmar senare lade sin hand över hennes och frågade om det inte var dags för dom att åka. Hon blev iskall och glödande het vid tanken på vad som skulle kunna hända därnäst. Han tittade frågande på henne och hon svarade tyst.
- Jag bor på Scandic.
- Det gör du säkert, men vi skall inte dit. Hans ansiktsuttryck var lugnt och avslöjade ingen reflektion över ordet vi och vad som möjligen väntade.

Hon vågade inte säga emot honom och satte sig lydigt in i taxin som han stannade på gatan utanför restaurangen. Efter att ha gett chauffören en adress, som hon antog var hans tittade han på henne och sade äntligen.
- Nu kan du förklara varför du inte har någon ring på fingret. Han väntade på hennes svar och när hon tittade ned på sina knän och förblev tyst blev hans röst hårdare, nästan sarkastisk. Det finns förståss en mycket bra anledning. Ditt finger bär inte märke av ringen heller så det är tydligen ett bra tag sen det tog slut. Eller?
Han fortsatte sin monolog när hon inte visade tecken på att svara. Hans röst var nästan hatisk nu och hon krympte ihop och undrade hur hon skulle få mod att någonsin berätta sanningen för honom. Hans ord gav henne dock inget val.
- Fem år är lång tid, Maria, mycket kan förståss hända. Dock tycker jag inte att ditt finger alls präglas av att någon ring har suttit där. Kan det vara så att du faktiskt ljög för mig den gången och har ljugit för mig hela tiden sedan? Svara mig, bad han en halv minut senare när hon fortfarande inte sagt något.
Hon andades långsamt och tyst in innan hon lyfte huvudet och vände sig mot honom. Hon intalade sig själv att visa mod. Vad var det värsta som kunde hända? Han kunde ju inte precis prygla henne här i taxin, framför chauffören. Nej, men det finns inga gränser för vad han kan göra med dig när ni kommer hem till hans lägenhet, viskade en röst i henne.
Hans ansikte var stenhårt när hon lyfte blicken mot hans. Han kunde se rädslan i hennes ögon och visste svaret redan innan hon pratade.
- Det stämmer, jag ljög för dig den gången. Det fanns ingen annan, det har inte funnits någon efter dess heller. Jag var rädd för att binda mig, jag var rädd för att mina känslor för dig skulle vara för starka, eller för svaga. Jag orkade inte ta konsekvenserna för vad vi gett oss in i så jag drog. Efteråt insåg jag att det antagligen inte bara var jag som for illa, men jag var egoistisk och dum och behövde bli vuxen. Jag är ledsen.
När hon först börjat prata bara rann orden ur hennes mun. Hon såg hur orden bokstavligen träffade honom rakt i bröstet och hörde hotet i hans svar.
- Vad du skulle ha fått uppleva den gången är inget emot vad du får i natt lilla vän. Det vill förhoppningsvis lära dig att vara ärlig med mig från början. Att du är ledsen i dag fritar inte dig från det ansvaret du hade den gången. Att leka med andras kärlek för sedan att bara dra sin väg..
Hon avbröt honom.
- Jag lekte inte med dina känslor. Inte med mening, i alla fall. Att såra dig var det sista jag ville, men jag var förvirrad. Jag behövde tid att växa upp. Att som barn hantera mina känslor för dig, och dina, det blev för starkt. Jag drog därför att jag var rädd, inte för att jag sket i dig och hur du kände.
Hans ord gjorde henne upprörd. Att han gått dom sista fem åren och trott att hon inte brydde sig alls om hur han kände gjorde ont. Det sved i henne när hon tänkte på hur han måste ha förbannat henne.

- Jag ville inte såra dig, fortsatte hon, jag älskar ju .. jag menar, jag älskade dig.
Ångesten kom över henne. Skulle han reagera på hennes ord? Skulle han förstå hur sårbar hon var egentligen? Viktigare, skulle han utnyttja situationen?
Han hade den samma fundersamma blicken som för några timmar sedan, när han såg på henne. Hon rodnade häftigt och vände sitt ansikte bort från honom.
Han lät henne vara i fred och hon satt tyst medan taxin körde ut ur staden och in i en av dom norra förorterna. Hon hörde hans vänliga småprat med taxichauffören långt borta och noterade hans totala överseende med henne. Hon kom ihåg hans ord om att hon skulle få lära sig en läxa och antog att han nu gav henne tid att smälta detta. Hans närhet gjorde henne yr och hon kände hur upphetselsen grep tag i hennes underliv och spred sig runt om i hennes kropp. Låren darrade, hon vred okomfortabelt på sig i sätet och fick en varnande blick från honom till svar.
Plötsligt, utan att hon varit förberedd stannade taxin och chauffören nämnde ett vansinnigt belopp som skulle ha fått både honom och henne att höja ögonbrynen vore det inte för spänningen som plötsligt steg mellan dom. Hon steg ut ur taxin före honom och var på väg mot dörren när han grep tag i hennes arm och drog henne mot sig.
- Vänta! Det finns et par saker du skall ha helt klart för dig innan vi går in.
- In i lejonets håla, tänkte hon.
- Jag är inte den samma som för fem år sedan, Maria, jag har utvecklat en cynism som skrämmer mig själv till och med och jag är hårdare och kallare än du kommer ihåg. Jag tänker inte ta i dig med sidenhanskar, det har du säkert förstått och även om jag hade dominanta tendenser den gången är det inget emot vad jag har i dag.
Han strök med handen över hennes gåshudsbelagta arm och undrade om hon frös. Han väntade inte på svar utan fortsatte sin varning.
- Du kanske vill backa ur och åka tillbaka till ditt hotell, tillbaka till tryggheten.
Han tittade smått leende in i hennes jakande ögon. Jag är ledsen, det är för sent. Det var för sent redan när jag såg dig komma in i restaurangen i kväll. Du beseglade själv ditt öde och nu får du möta det, feg eller modig. Nu får du visa mig hur mycket du har vuxit dom här åren, att du, även hur rädd du är kan ta konsekvenserna av det du gör, att du vågar leva. Vågar du det Maria? Han drog henne närmare sig. Vågar du låta mig tända dig? Vågar du hänge dig i min dominans. Vågar du lita på att jag vill ditt bästa, att jag inte vill dig något ont. Att det jag kommer göra med dig i natt inte är någon hämnd över det du gjorde mot mig, mot oss, utan en rensning för oss båda?

Hans ord gjorde henne livrädd. Han skrämde henne från vettet med löftet om att hon inte kunde säga nej längre. Att hon på något sätt själv bett om detta resultat. Att hon bett honom straffa henne för att hon svikit honom. Hon visste inte vad hon skulle säga, långt mindre tänka. Hon visste inte vad hon var mest rädd för. Att han hade rätt eller att han med största säkerhet skulle genomföra hoten, eller nej, löften han precis gett henne.
Innan hon själv insåg det drog hon sig ur hans famn och sprang bort från honom det snabbaste hon kunde. Allt som stod i hjärnan på henne var att komma så långt bort som möjligt. Hon var inte redo. Hon hade trott sig vara starkare, trott sig kunna stå upp som den människa hon var och stå ansikte till ansikte med sina rädslor. Himmel så fel hon haft. Nu medan hon sprang insåg hon förståss att hon gjort det värst tänkliga. Hon hade gått efter instinkten och fullständigt glömt att han var mycket bättre tränad än vad hon var. Utan att behöva titta visste hon att han var efter henne. Utan att behöva tänka efter visste hon att han skulle leka med henne som katten med musen. Han skulle trötta ut henne och sedan skulle han föra henne tillbaka som en straffånge. Hon funderade på att ge upp, att bara sluta springa och ge sig innan leken blev för farlig. Dock var hon rätt säker på att om hon gjorde det skulle straffen bli ännu värre än om hon lekte hans lek. Hon hörde hans snabba steg närma sig och svängde höger närmast i panik utan att lägga märke till den blå skylten med det röda och vita korset i.