Att dressera en kvinna, del 7

Omröstning: 0.0/10 (0 röster lagda)

Catrine dök upp pÄ utsatt tid. Jag hade valt ett litet lugnt kafé inne i stan med inte alltför mycket folk. Jag satt redan vid ett bord och nÀr Catrine fick syn pÄ mig kom hon fram och satte sig. Jag kunde se att hon tagit pÄ sig en kjol som jag instruerat. Den skulle vara kort och fick inte gÄ ner och tÀcka knÀna. Kjolen hon hade var verkligen kort, men det var inget uppseendevÀckande med den dÄ hon ocksÄ bar ett par tjocka, svarta strumpbyxor i bomull.
Jag tÀnkte pÄ att jag nog aldrig sett henne i kjol eller klÀnning. Hon gick nÀstan alltid klÀdd i byxor slog det mig. Synd pÄ sÄ fina ben, men det skulle kanske bli Àndring pÄ det framöver. Jag kunde inte lÄta bli att smÄle Ät hennes val av kjol, den var verkligen kort. Hon trodde hon var listig med de tjocka, stickade strumpbyxorna, men oj vad överraskad hon skulle bli.
Vi hÀlsade och jag kunde se att hon var lite nervös. Vi bestÀmde oss för kaffe och en bulle. Jag gick och inhandlade sakerna och stÀllde sedan fram det pÄ vÄrt bord. Vi inledde med att prata lite allmÀnt om jobb och andra oförargliga saker samtidigt som vi drack vÄrt kaffe. Men till slut kÀnde jag mig tvungen att ta till orda. Jag gillar inte rundsnack utan vill se resultat.
- Du Àr vÀlkommen hem till oss efter kaffet.
- Tack, svarade hon och jag kunde se pÄ henne att hon uppfattat den Àndrade stÀmningen i luften.
- Men innan du fÄr komma hem till oss Àr det nÄgra saker du mÄste ha klart för dig.
- Som vad dÄ?
- Din plats.
Hon skrattade lite osÀkert och dÄ hon inte sa nÄgot fortsatte jag.
- Som du förstÄtt sÄ lever Ann-Sofie och jag i ett lite speciellt förhÄllande. Jag kommer inte att försöka förklara mig för dig. Utan ditt enda sÀtt att fÄ reda pÄ nÄgot Àr genom egna erfarenheter. Men först vill jag att du byter om.
- Att jag vad?
- Du kan sluta upp med att frÄga om hela tiden, du hörde nog vad jag sa.
Jag sÄg hur hon hajade till lite. Det var inget artigt sÀtt jag besvarat hennes upprepande frÄga.
- Vad handlar det om och vad sÀger Ann-Sofie?, försökte hon.
- Du kommer att fÄ trÀffa Ann-Sofie, sa jag lugnande.
Visserligen skulle hon fÄ trÀffa Ann-Sofie men det skulle inte bli lÀge för dem att prata.
- Och vad det handlar om kommer du att börja bli varse sÄ fort du byter om.
Jag strÀckte fram en pÄse till henne.
- GÄ ut pÄ toaletten och byt om till det hÀr. LÀgg det du har pÄ dig i pÄsen och kom sedan ut hit igen.
Hon tog emot pÄsen, gav mig ett roat leende och gick sedan ut pÄ toaletten.
NÀr hon kom ut igen frÄn toaletten var de avskyvÀrda strumpbyxorna borta. IstÀllet hade hon fÄtt pÄ sig ett par svarta stay-ups. Nu med de tunna strumporna pÄ plats var den korta kjolen med ens lite mer uppseendevÀckande. Jag kunde se att hon tittade sig oroligt om i lokalen nÀr hon kom gÄende mot mig. Hennes vita hud lyste genom de tunna, svarta strumporna och den korta, svarta kjolen i bomull smet om hennes stjÀrt. NÀr hon satte sig ner strÀckte jag fram handen och hon strÀckte lite osÀkert över pÄsen. Jag tittade i den.
- Trosorna?
- Men för fan, vad Àr det frÄgan om?, sa hon nÀr förvÄningen lagt sig.
Jag hade aldrig hört henne svÀra förut, var hon pÄ vÀg att hoppa av?
- Trosorna!, upprepade jag lugnt.
- Du menar allvar.
- Jag menar alltid allvar.
Hon satt kvar en stund och tittade pÄ mig med allvarlig min. Skulle hon hoppa av nu? Men sen reste hon sig upp med en irriterad suck och gick ut pÄ toaletten igen. Nu började jag förstÄ att hon var ganska angelÀgen att fortsÀtta. Jag bestÀmde mig snabbt för att gÄ ut hÄrt. BÀttre att hon hoppade av hÀr och nu istÀllet för senare nÀr jag och Ann-Sofie visat upp för mycket av vÄr tillvaro.
Hon kom tillbaka och satte sig igen. Jag strÀckte fram min hand och Catrine skakade pÄ huvudet och log lite nÀr hon lÀmnade över trosan till mig. Catrine tittade sig oroligt om i lokalen samtidigt som hon försökte dra ner den korta kjolen lite mer. Utan att titta pÄ trosorna rev jag sönder dem med tvÄ snabba ryck. Catrines mun öppnades i en förvÄnad min. Sedan slÀngde jag dem pÄ golvet under vÄrt bord. Catrine skulle precis sÀga nÄgot men jag förekom henne.
- Nu ska du lyssna noga din lilla slyna.
Catrines mun öppnades Ànnu mer samtidigt som hennes ögon stirrade tillbaka mot mig.
- Det börjar bli dags att Äka hem till mig. Om du nu vÄgar? Och hemma hos mig gör du som jag sÀger och inget annat.
Jag reste mig upp och tog min jacka. Catrine satt kvar pÄ stolen nÄgra sekunder och tittade ner i bordet, men sen reste hon sig upp och följde efter ut till bilen.

********************

Catrine stod upp i vardagsrummet och tittade in i vÀggen framför sig. Jag skulle nu ge henne en första introduktion och jag tÀnkte anvÀnda mig av Ann-Sofie. De skulle inte fÄ trÀffas och inte fÄ se varandra Ànnu. DÀrför stod nu Catrine och tittade in i vÀggen medan Ann-Sofie kom in i vardagsrummet ledd i ett koppel med ögonen förbundna.
Förutom scarfen för ögonen och halsbandet runt halsen hade Ann-Sofie sedvanliga svarta stay-ups och röda pumps. PÄ överkroppen hade hon sin tajta, svarta topp. Ingenting mer. Den vita, runda rumpan och hennes rakade kön var fullt blottat.
- Böj dig fram och ta stöd i soffbordet med hÀnderna... nu.
Ann-Sofie gjorde som hon blev tillsagd och böjde sig sakta och prövande fram tills hennes hÀnder med de lÄnga, röda lösnaglarna fann bordsskivan.
Undrar om Catrine nĂ„gonsin haft lösnaglar pĂ„ sig, skulle inte tro det. Återigen slogs jag av hur olika de bĂ„da kvinnorna var. Ann-Sofie utmanande och hĂ„rt spelande pĂ„ sin kvinnlighet (lösnaglar har hon ofta anvĂ€nt sig av lĂ„ngt innan vi blev ett par, sĂ„ det Ă€r inget som varit min idĂ©). Catrine mer anonym i sin klĂ€dsel och i sitt sĂ€tt.
- Framför dig stÄr Catrine. Hon kan inte se dig och du kan inte se henne, sa jag som en information till de bÄda.
Jag gick fram till Catrine och stÀllde mig tÀtt bakom hennes rygg. Hon skruvade lite oroligt pÄ sig. Hon hade den korta kjolen och de nya svarta strumporna pÄ sig. PÄ överkroppen hade hon sin röda tröja.
- Du ska hela tiden stÄ stilla och titta in i vÀggen. Du fÄr under inga omstÀndigheter vÀnda dig om.
Jag gick tillbaka till Ann-Sofie dÀr hon stod lutad över det lÄga soffbordet. I handen hade jag nu rottingen.
- Catrine har visat ett vÀldigt stort intresse för vÄrat förhÄllande tack vare dig.
Ann-Sofie sa inget. Det skulle hon heller inte göra. Hon hade varken fÄtt en frÄga eller uppmanats öppna munnen.
- Jag vill att du talar om vad som hÀnder om man varit olydig.
- Man fÄr smisk, sa Ann-Sofie.
- Har du varit olydig?
- Ja, svarade Ann-Sofie.
- DÄ vill jag att du gör dig redo att ta emot ditt straff. Svanka ordentligt pÄ stjÀrten!
Ann-Sofie stod kvar. Bra, trodde först att den ovana situationen med Catrine nÀrvarande skulle fÄ henne att glömma protokollet.
- Nu!
Ann-Sofie svankade lystet upp sin runda rumpa. Hon stod nu med bÄda fötterna lÀtt sÀrade i golvet och med bÄda hÀnderna i bordsskivan. Jag undrade stilla för mig sjÀlv hur lÀnge det skulle ta för mig att fÄ Catrine att pÄ samma sjÀlvklara vis göra sig redo för att ta emot rottingen. Beundrande tittade jag pÄ den dresserade honan som stod med stjÀrten i vÀdret och huvudet lyft som om hon tittade rakt fram. Precis sÄ som hon skulle stÄ.
- Du kommer att fÄ fem kyssar och jag vill att du rÀknar dem högt.
Fanns ingen anledning att ge henne mer. Det hela var egentligen ingen bestraffning utan mer en första lektion för Catrine. Jag strök med rottingen över de nakna skinkorna. Sedan höjde jag armen och det vinande ljudet ljöd i rummet. En hög smÀll satte punkt för rottingens framfart, Ann-Sofie riste till och ett rött streck tecknade sig över bÄda skinkorna.
- Ett!, kom det lydigt frÄn Ann-Sofie.
Hon stod kvar med svankande rumpa och med bÄde fötter och hÀnder kvar i golv och bord. Jag noterade att Catrine hoppat till lite av ljudet nÀr rottingen trÀffade Ann-Sofies stjÀrt. Rottingen höjdes igen och landade sedan med mera kraft över bÄda skinkorna.
- TvÄ!
Armen höjdes. Återigen kom det vinande ljudet och rottingen trĂ€ffade med Ă€nnu mera kraft lĂ€ngre ner över bĂ„da lĂ„ren.
- Aj... tre... Ă„h!
Ann-Sofie sparkade oroligt med sin extremt högklackade sko mot rumpa. Jag kom upp vid hennes sida, lade rottingen under hennes haka och lyfte upp huvudet nÄgot.

- Stod vi kvar med bÄda fötterna i golvet?
- Nej, pep Ann-Sofie.
Jag tryckte upp rottingen hÄrdare under hennes haka.
- FörlÄt, la hon snabbt till.
- Hur mÄnga har du fÄtt?
- TvÄ!
- Bra, dÄ kan du göra dig redo för nummer tre.
Ann-Sofie fick de ÄterstÄende tre rappen i snabb följd över sina skinkor och lÄr. Hon rÀknade varje kyss högt och stÄlsatte sig sÄ mycket att hon stod still med fötter och hÀnder pÄ anvisad plats. Jag tittade bort mot Catrine dÀr hon stod stilla och tittade in i vÀggen. Hon hade inte vÀnt sig om en enda gÄng. Men hennes andhÀmtning var kraftig och nervös.
Jag ledde ut Ann-Sofie till hennes rum och gick sedan tillbaka till Catrine i vardagsrummet. Jag stÀllde mig mitt i rummet med rottingen i handen. PÄ golvet framför mig lÄg en liten matta.
- Kom till mig nu!
Catrine vÀnde sig osÀkert om och tittade sedan med stora ögon mot mig. Hennes andhÀmtning var fortfarande kraftigare Àn normalt och luften drogs in genom uppspÀrrade nÀsborrar.
- Se sÄ kom fram nu, manade jag pÄ.
Hon kom fram och stÀllde sig vid mattan.
- StÀll dig pÄ alla fyra nu.
Denna kvinna förstod Ànnu inte betydelsen av ordet ?nu?, men av gammal vana och som ett försök att prÀnta in ett nytt beteende i henne sÄ anvÀnde jag mig av ordet hela tiden. Hon tittade upp mot mig samtidigt som hon sakta gick ner pÄ alla fyra.
- GÄ ner sÄ att du stÄr pÄ armbÄgarna nu.
Hon gjorde som hon blev tillsagd. Jag rÀttade till hennes huvud med rottingen under hakan sÄ att hon kom att titta rakt fram.
- Lydnad och disciplin. TvÄ saker som kommer att bli mycket viktiga för dig, sa jag till henne.
Jag förde rottingen över hennes ansikte och nu vilade den mellan henne lÀtt sÀrade lÀppar. Denna rottingen som sÄ mÄnga gÄnger fostrat Ann-Sofies nakna stjÀrt.
- Som kommer att bli allt för dig, förtydligade jag.
Jag gick och stÀllde mig lÀngre ner vid hennes rumpa som stod rÀtt upp i luften. Den korta kjolen hade glidit upp sÄ pass mycket att lite vit hud blottades ovanför kanten pÄ de svarta strumporna. Jag ska lÀra henne att klÀ sig framöver, tÀnkte jag.
Jag strök sakta med rottingen över det tunna bomullstyget som med nöd och nÀppe tÀckte hennes stjÀrt och kön. Catrines andhÀmtning hade Äter tilltagit. Rottingen vandrade smekande lÀngre ner över lÄren och kom sedan tillbaka upp över skinkorna. Nu hyperventilerade hon nÀstan och ibland slÀppte hon ifrÄn sig smÄ pip.
Plötsligt upphörde smekandet. Rottingen höjdes. Catrine gnÀllde högt. Det som fattades var bara det vinande ljudet nÀr rottingen rusade mot den olydiga slynans stjÀrt. Men det kom inget.
- Det Àr dags för dig att gÄ hem nu, sa jag istÀllet.
Catrine stod kvar en lÄng stund med rumpan i vÀdret och andades stötvis med öppen mun och slutna ögon. Catrine hade fÄtt en första inblick i en vÀrld hon inte var bekant med tidigare. Det hade varit mycket frestande att redan nu lÄta hennes helt underbara rumpa fÄ smaka rottingen, det erkÀnner jag villigt, men att ge henne rottingen nu var för tidigt, hon hade en hel del saker att lÀra sig först. Tids nog skulle hon fÄ stifta bekantskap med redskapet och skinkor skulle randas.

*********************

De nÀrmaste dagarna flöt pÄ utan att jag hörde ett ljud frÄn Catrine. Jag förstod att hon gick och funderade pÄ vad som skulle hÀnda hÀrnÀst, skulle jag göra nÄgot eller förvÀntades hon göra nÄgot? Jag tÀnkte lÄta henne hÄllas och inte sjÀlv ta nÄgra initiativ till en fortsatt kontakt. Tids nog visste jag att hon skulle höra av sig. Nyfikenheten tar alltid över i slutÀndan hos mÀnniskan.
Och mycket riktigt, telefonen ringde en kvÀll och jag gick för att svara. Ann-Sofie befann sig fortfarande i dressyr och dÄ fÄr hon givetvis inte svara i telefon. Catrine presenterade sig och jag kunde notera en viss osÀkerhet i hennes röst. Jag sa som det var att jag inte var intresserad av att prata med henne. Det uppstod en förvÄnad paus i andra Ànden av luren. IstÀllet gav jag henne ett mailkonto: hona247@hotmail.com som jag hade registrerat Ät henne pÄ nÀtet samt ett lösenord. Sedan avslutade jag samtalet och la pÄ luren.
I hennes elektroniska brevlÄda lÄg redan vidare instruktioner och vÀntade pÄ henne. Det var ganska allmÀnna saker om klÀdsel och hygien. NÀr det gÀller klÀdsel sÄ ska jag bespara er ytterligare beskrivning av svarta strumpor. De av er som lÀst nÄgon av mina historier förut gÀspar vÀl snart kÀkarna ur led över mina Àndlösa och fetischistiska beskrivningar av svarta stay-ups.
Naken hud ovanför strumpkanten dÀr ett rakat kön tar vid. Kvinnliga vÀlformade ben, klÀdda i mörka strumpor, som korsas och ger ett vÀllustigt frasande ljud ifrÄn sig. Ljus kvinnlig hy som lyser genom det tunna, svarta materialet. Men sammanfattningsvis sÄ var det ungefÀr det som stod i mailet.
Att kvinnorna ska kalla mig nÄgot som Herre, Master eller nÄgot annat kÀnns fÄnigt och krystat. Det blir nÀstan teatraliskt och det Àr inget jag efterstrÀvar. Hade jag varit engelsktalande sÄ kanske jag skulle kunna strÀcka mig till Sir, men nu Àr jag svensk och dÄ blir det konstlat att helt plötsligt anvÀnda sig av en engelsk titel.
För mig Àr det viktiga att kvinnan visar sin respekt och det gör hon bÀst genom tre saker: god hÄllning, uppmÀrksamhet och genom vÀl utförda nigningar. Det första och det andra var det vi skulle öva pÄ idag, det vill sÀga hÄllning och uppmÀrksamhet.
I dressyr Àr kvinnans hÄllning extra viktig. Med den visar hon inte bara sin respekt för mig utan hon visar ocksÄ sin vÀrdighet som kvinna.
Jag har mÀrkt pÄ Ann-Sofie att hennes trÀning gjort henne mycket lugnare och mer kontrollerad i sina rörelser. Hon intar nu sin hÄllning Àven utanför dressyren och framstÄr som mer behÀrskad och belevad. Stilfullare skulle jag nog vilja uttrycka det. Ann-Sofie kunde vara lite stressig och hetsig i sitt rörelsemönster innan men nu tar hon det mycket lugnare. Ska hon sÀtta sig ner pÄ golvet till exempel sÄ stÀller hon sig först stilla med benen ihop och ryggen rak. Sedan böjer hon knÀna och sÀtter sig ner, istÀllet för att bara sjunka ihop. Men fortfarande Äterfaller hon till sitt gamla ostyriga jag ibland, vilket jag skulle bli varse framöver.
- SÄ hÀr?, frÄgade Catrine med ett leende.
Jag gick fram till henne och la mina hÀnder pÄ hennes axlar.
- Slappna av och lÄt de sjunka ner och nÄgot bakÄt. Armarna ska hÀnga ledigt och avslappnat vid sidorna.
Hon rÀttade till sig enligt instruktionen. Nu stod hon rak i ryggen med högt buret huvudet och hakan nÄgot lyft. Axlarna var avslappnade och nÄgot tillbakadragna vilket fick brösten att framtrÀda Ànnu mer. Magen var indragen och benen helt ihop. Med ena foten rÀttade jag till hennes fötter sÄ att bÄde tÄr och hÀlar kom ihop.
- Fötterna ska vara helt ihop och tÄrna peka rakt fram, kommenterade jag.
Catrine skrattade lite och gjorde sitt bÀsta. HÄllningen skulle vi öva mycket pÄ framöver. Grundpositionen mÄste sitta utan tvekan.
- Nu kan du gÄ och stÀlla dig borta vid vÀggen, sa jag och pekade ut en plats Ät henne.
Hon gick bort till den angivna platsen.
- VÀnd dig om sÄ att du tittar in i vÀggen. HÄllningen!
Hon strÀckte upp sig.
Nu stod hon för andra gÄngen mot vÀggen. Den plats dÀr hon skulle tillbringa mycket tid framöver. Jag vet att vissa kallar det skamvrÄn eller nÄgot liknande, men sjÀlv tycker jag det lÄter ganska löjligt. För tankarna till ?dumstrutar? och annat pajasartat.
Nej jag kallar det att stÀllas mot vÀggen, att tvingas stÄ pÄ ett visst sÀtt och inte fÄ vÀnda sig om. Att kÀnna sig utlÀmnad och inte veta vad som sker bakom ens rygg. StÀll kvinnan mot vÀggen och lÄta henne vÄndas, vad ska hÀnda hÀrnÀst?
Dressyr handlar lika mycket om psykologiska som om fysiska övningar. DÀrför ska man alltid ta det lugnt och aldrig ha brÄttom nÀr man dresserar. Man ska ge tid för kvinnans egna tankar och lÄt hennes funderingar vandra ivÀg i osÀkerhet.
DÄ var det dags att lÀra henne uppmÀrksamhet.
Vissa vill styra sin kvinna genom att till exempel knÀppa med fingrarna. SjÀlv tycker jag detta kan vara lite omstÀndligt. Om man har nÄgonting i hÀnderna kan man bli tvungen att lÀgga undan detta först innan man kan fÄ kvinnan att utföra ordern. Nej jag föredrar att styra mina kvinnor enbart med rösten för det mesta.
- Kom över hit, sa jag.
Catrine vÀnde sig om och skulle börja gÄ.
- Nej, stÀll dig mot vÀggen igen.
Hon tittade lite förvirrat tillbaka mot mig men gjorde som jag sa.
- HÄllningen!, rÀttade jag Ànnu en gÄng.
Catrine strÀckte upp sig och formerade sin kropp.
- Kom över hit, sa jag igen.
- Vad vill du jag ska göra?, kom det osÀkert efter ett tag, men hon stod kvar.
Jag besvarade inte hennes frÄga utan satt alldeles tyst.
- Nu, sa jag sedan lugnt.
Catrine vÀnde sig om och kom fram till mig. Jag rÀttade till smÄ detaljer i hennes grundposition.
- GÄ och stÀll dig mot vÀggen.
Jag sÄg hur det instinktivt ryckte till i hennes kropp, men sen kom hon pÄ bÀttre tankar och stod kvar.
- Nu.
Catrine vÀnde sig om och gick bort till sin vÀgg. Kvinnan hade börjat lÀra sig uppmÀrksamhet, nu gÀllde det bara att fÄ det att sitta kvar.
- Kom över hit... nu.
Catrine kom fram.
- LÀgg dig över mina knÀn... nu.
Jag satt i soffan och sÄg hur Catrines blick flackade osÀkert.
- Vad ska du göra?, sa hon samtidigt som hon la sig tillrÀtta över mina lÄr.
Jag svarade inte utan la min hand pÄ hennes underbara rumpa. Catrine och jag hade aldrig haft en sexuell relation förut och nu lÄg hon i mitt knÀ med min hand pÄ sin stjÀrt. Jag mÀrkte att hon andades lite tyngre nu. Jag smekte sakta över den svarta klÀnningen, kunde kÀnna trosorna under tyget. Det var inga stringtrosor, vita bomull gissade jag.
Jag höjde handen och gav ena skinka en liten klapp. Höjde handen igen och gav den andra samma sak. Smekte lite mer över hennes stjÀrt. Och sedan gav jag en ilsket hÄrd smÀll pÄ ena skinkan. Catrine skrek och ryckte till i hela kroppen.
- StÀll dig upp mot vÀggen.
Catrine var pÄ vÀg att resa sig. Jag tog tag om hennes nackhÄr, tryckte ner hennes ansikte i soffans dyna och höll kvar. Efter en stund slÀppte jag taget om hÄret, hon lÄg stilla.
- Nu, beordrade jag.
Catrine kom upp pÄ fötter och gick bort mot vÀggen.
- Kom och stÀll dig framför mig... nu.
Catrine kom fram till mig dÀr jag satt i soffan.
- Dra upp klÀnningen.
- Hör du jag vet inte...
- Nu, sa jag med lite mera tryck.
Catrine tittade osÀkert Ät bÄda hÄllen som om hon ville kolla att det inte fanns nÄgon mer i rummet. Sedan började hon dra upp den tajta klÀnningen över sina Älande höfter. Vita bomullstrosor kunde jag konstatera.
- LÀgg dig över mina knÀn... nu.
- Du mÄste vara försiktig.
Jag svarade inte utan kunde nöjt konstatera att hon nu lÄg över mina lÄr med klÀnningen uppdragen runt midjan. Jag smekte sakta över trosorna. Höjde handen och gav skinkan en lÀtt smiskning. Den andra skinkan fick ocksÄ en.
- NÀr du befinner dig i dressyr fÄr du inte prata utan min tillÄtelse. Bara svara pÄ tilltal.
Smekningarna upphörde och stjÀrten fick ta emot en hÄrd handflata pÄ ena skinkan. Catrine pep till.
- Du fÄr inte sÀtta dig emot utan ska göra som jag sÀger.
Ännu en hĂ„rd handflata trĂ€ffade stjĂ€rten. Jag tog tag i trosan pĂ„ ena sidan och drog upp den mellan hennes skinkor. Sedan gjorde jag samma sak med andra sidan. Catrine stönade. Nu lĂ„g hennes frilagda skinkor framför mig. Jag smekte över den vita stjĂ€rten ovanför de svarta strumporna. Jag lyfte handen och började smiska skinkorna med lĂ€tta slag. Styrkan i smiskarna ökade. Catrine började bli orolig i mitt knĂ€. Jag tog ett stadigare tag om henne och höll henne pĂ„ plats. Handflatan dansade vidare.
Det blev tyst i rummet, handflatan hade upphört med sina besök pÄ den underbara stjÀrten.
- StÀll dig upp... nu.
Catrine stÀllde sig upp framför mig. Jag tittade pÄ henne samtidigt som jag lyft uppfordrande pÄ huvudet. Hon rÀttade till sig sÄ att hon stod i grundpositionen.
- Du ska visa din tillgÀnglighet genom att raka av dig allt hÄr mellan benen. Det blir din hemlÀxa till nÀsta gÄng, instruerade jag.
Catrine sköt ilskna blickar tillbaka mot mig. Det var som om hon ville sÀga nÄgot men inte fick fram ett ljud. I stÀllet snörpte hon ihop munnen och sköt fram hakan i en sur grimas. Hon stod framför mig med den tajta klÀnningen uppdragen runt midjan och de vita trosorna indragna mellan skinkorna. Vad söt hon var!
Hon trodde vÀl inte att hon skulle kunna komma undan sin hemlÀxa? Jag kompromissar inte om nÄgot, allra minst om rakningen. Med den visar kvinnan sin tillgÀnglighet pÄ ett mycket symboliskt sÀtt, fullt blottad och utan möjlighet att kunna dölja nÄgot. Den visar ocksÄ att jag styr allt över henne. Jag styr över hennes kön, hennes mest privata kroppsdel. Jag visste nog att hon en dag skulle stÄ framför mig halvnaken med rakat sköte och utföra djupa nigningar.
- LÀgg dig upp i mitt knÀ... nu.
Ytterligare en ilsken blick och sedan lade hon sig till rÀtta. Det var dags att torka bort hennes trotsiga min och fÄ henne mer foglig. Jag lyfte armen och landade en handflata pÄ hennes skinka. HÄrt! Det sved lite lÀtt i min egen hand nÀr jag Äter lyfte armen och sedan landade handflatan igen. Och igen, och igen...
Catrine skruvade och vred pÄ sin stjÀrt som om hon försökte komma undan handen som dansade pÄ hennes skinkor. Jag tog tag i hennes handled och vred upp armen pÄ ryggen samtidigt som min armbÄge tryckte ner henne mellan skulderbladen. Styrkan i smiskandet ökade pÄ Ànnu mer. Catrine gnÀllde högt.
- Du kan inte... göra sÄ hÀr, snyftade hon fram.
Kraften i smÀllarna blev allt hÄrdare och mer utdragna. Catrine skrek och sprattlade med benen. Jo, visst kunde jag göra sÄ hÀr!
Vi hade nu gÄtt sÄ lÄngt att det inte lÀngre gick att ÄtergÄ till det som varit förut. Hoppade hon av nu skulle hon bryta allt umgÀnge med bÄde mig och Ann-Sofie, det visste hon. Nej, det var dags för slynan att börja lyda!

petersmejlbox@hotmail.com
FortsÀttning följer...